Vad vill Socialdemokraterna när makten står på spel?
I riksdagen har Alliansen 143 mandat. De rödgröna har 144. ”Enkel matematik” har det kallats från vänsterhåll. För inte vill väl Alliansen räkna i SD i sitt regeringsunderlag?
Det sistnämnda har det rått delade meningar om inom borgerligheten. Från de socialdemokrater, vänsterpartister, miljöpartister och allmänt vänsterlutande röster har dock stämman varit tydlig och enad: Vi samarbetar inte, eller tar stöd av SD. Punkt slut.
Men vad händer när när SD är förutsättningen för Socialdemokratins största existensberättigande – makten?
I Halmstads kommunfullmäktige har Alliansen 31 mandat. De rödgröna har 27. Som gjort för lite ”enkel matematik” således. Men så blev det inte riktigt.
Moderaten Jonas Bergman var den som många trodde skulle bli vald till kommunstyrelsens ordförande, när fullmäktige samlades i måndags. Men istället gick socialdemokraten Krissi Johansson segrande ur voteringen – med hjälp av Sverigedemokraterna, vars röster var helt avgörande.
Plötsligt visade sig den ”enkla matematiken” vara falsk matematik. Ty inte nog med att Socialdemokraterna i Halmstad gör det som partiet ständigt utmålat som en handling non grata och tar makten med hjälp av SD. Därtill överger partiet den princip som hela tiden har utmålats som helig, att det största blocket på den klassiska höger/vänster-skalan borde släppas genom.
Det som Stefan Löfven hävdar i riksdagen vara ristat i sten, anser hans partikamrater ute i landet mest vara skrivet i vatten. De bryr sig inte – om det gynnar dem att göra så.
Analyserna om Moderaternas syn på ett eventuellt stöd från SD-stöd har varit talrika de senaste månaderna, rentav under hela den senaste mandatperioden. Att partiet gjorde upp med SD i skånska Hörby gjorde inte saken bättre. Men rimligen borde Socialdemokraternas agerande i Halmstad dra till sig åtminstone en bråkdel av den uppmärksamheten. Inte minst med tanke på att S i riksdagen tagit hjälp av SD tidigare, som 2014 då de rödgröna bröt ut en del av Alliansens budget och röstade ner den med hjälp av SD. Något som vid den tidpunkten var strikt mot den praxis som S sedan i det närmaste har gjort till grundlag.
Visst kan man vrida och vända på begreppet. Var det SD som bara röstade på S i Halmstad, och vad ska då S göra åt det? Är passivt stöd verkligen det samma som att förhandla eller bara ett sammanträffande?
Oavsett vilket kokar det hela ändå ner till en sak: Socialdemokraterna hycklar i SD-frågan.
Därtill kan man nu konstatera att de väljare som röstat på SD för att pressa på Alliansen verkligen har köpt grisen i säcken. Exemplet Halmstad är ett, men fler kan tillkomma. Också till den verkligt intressanta frågan; Om rollerna var omvända på riksplanet, hade S då frivilligt släppt makten? Detta är frågan som borde ställas till Stefan Löfven varje dag framöver.
Förr eller senare måste de allvarsord som Alliansen har yttrat om att inte ta hjälp av SD leda till ett avgörande. Men även Socialdemokraterna måste börja tala klarspråk.
I valet ville partiet framställa sig en garant mot SD-inflytande. Frågan är vad den garantin är värd när det är makten som ytterst står på spel?