Ledare: Vad har hon lärt sig av tortyren?

Det twittermeddelande som Donald Trump klockan 07,44 på morgonen lokal tid i Washington, på väg att lyfta med Air Force One till San Diego, skickade ut till sina 44 miljoner följare berättade nämligen inte enbart att han (inte oväntat) sparkar utrikesministern Rex Tillerson (som inte ens hade blivit informerad i förväg...) och ersätter honom med CIA-chefen Mike Pompeo.

Tweeten berättade även att Pompeo i sin tur ersätts av Gina Haspel, som därmed blir underrättelsetjänstens första kvinnliga chef.

Utnämningen av Haspel är väl så intressant som utrikesministerskiftet, dels med tanke på CIA-chefens direkta breda befogenheter och ansvar för operationer världen över, men också för vad just hennes namn skickar för signal om vad Trump och Vita huset är beredda att acceptera och rent av uppmuntra i frågan om extrema och intill tortyr gränsande förhörsmetoder.

Donald Trump var givetvis inte omedveten om att redan utnämningen av Haspel till biträdande CIA-chef för ett år sedan, ett par veckor efter att han själv svurit eden, kritiserats av flera ledamöter av senatens underrättelseutskott med tillhörande uppmaningar om att återta utnämningen.

”Jag är särskilt bekymrad över rapporter att denne person var inblandad i den icke godkända förstörelsen av de videofilmer som dokumenterade CIA:s användning av tortyr av två av CIA:s fångar”, skrev till exempel senator Sheldon Whitehouse då.

Det som åsyftades var att Gina Haspel, i dag 61 år, 2002 var ansvarig för ett av CIA:s hemliga så kallade black sites, fängelser och förhörslokaler för framförallt gripna terrormisstänkta islamister.

I Gina Haspels fall gällde det, enligt amerikanska medier, platsen Udon Thani i norra Thailand, där Voice of America har en relästation, och de som utsattes för bland annat så kallad waterboarding – skendränkning – var al-Qaida-medlemmarna Abd al-Rahim al-Nashiri och den omtalade saudiern Abu Zubaydah, som i dag hålls på Guantanamobasen.

Washington Post avslöjade 2008 att den dåvarande CIA-chefen i Thailand 2005 hade skickat en förfrågan till CIA:s högkvarter i Langley, Virginia, med en förfrågan om vad denne skulle göra med de videoband med ”förhören” som samlade damm i ett kassaskåp. Svaret om att de skulle destrueras undertecknades av – Gina Haspel.

Den nya CIA-chefen har varit en äkta hemlig agent och började på CIA redan 1985. ”En exemplarisk underrättelseofficer med en osviklig förmåga att få saker gjorda”, har företrädaren Mike Pompeo sagt om henne.

Ett hack i karriären kom ändå när den demokratiska senatorn Dianne Feinstein för några år sedan sa nej till att acceptera Haspels föreslagna utnämning till chef för CIA:s enhet för hemliga operationer.

Även Europarådet har reagerat. I juni i fjol uppmanade det den tyske riksåklagaren att utfärda en arresteringsorder mot Haspel med anledning av tortyranklagelserna i Thailand.

Det återstår självfallet att se vad Gina Haspel nu tar sig för. Donald Trump kan sannerligen behöva en rådgivare van att bedöma internationella hotbilder och som kan spionvärldens fulspel, inte minst hur Ryssland försöker underminera den amerikanska demokratin.

Hon borde också bära med sig erfarenheten av hur pass lite USA:s säkerhet har tjänat på tortyrmetoderna, och hur pass mycket landet förlorat i anseende.

I vilken mån det nu spelar någon roll för Donald Trump.