V och SD tillsammans i populistbåten

Ledare Artikeln publicerades
Delar av pensionsarbetsgruppen samlad efter uppgörelsen, fr v Per Bolund, MP, Rickard Persson, MP, Annika Strandhäll, S, Fredrik Lundh Sammeli, S, Solveig Zander, C, och Lars-Arne Staxäng, M.
Foto: Claudio Bresciani/TT
Delar av pensionsarbetsgruppen samlad efter uppgörelsen, fr v Per Bolund, MP, Rickard Persson, MP, Annika Strandhäll, S, Fredrik Lundh Sammeli, S, Solveig Zander, C, och Lars-Arne Staxäng, M.

Pensionsuppgörelsens två politiskt viktigaste besked: 1) Förmågan att komma överens när det verkligen gäller finns kvar. 2) Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna sitter tillsammans i den rangliga populistbåten, oförmögna att ta ansvar.

Vem är vinnare i pensionsuppgörelsen (där nu även Miljöpartiet ingår)? Vem är förlorare? Ja, medievinklarna är självklara när det 23 år gamla, på sin tid revolutionerande, allmänna pensionssystemet nu uppdaterats.

Enskildheterna är absolut viktiga att skärskåda:

Kommer utslitna i LO-kollektivet att uppleva skyddsmekanismerna i trygghetsförsäkringarna som tillräckliga för att köpa att pensionsåldern, steg för steg fram till år 2026, skrivs upp från dagens 61 till 64 år (första steget år 2020)?

Hur mycket höjs, egentligen, garantipensionen för de, främst kvinnor, som har det tuffast? Exakt vilka regeler ska gälla? Utredningsförslaget kommer först i februari nästa år.

Ligger det något i Svenskt Näringslivs knorrande om att rätten att (från år 2023) få stanna på jobbet ända till till 69 års ålder ”gör det svårare för äldre personer att få tillsvidareanställningar”, som SN:s vd Carola Lemne varnar för?

Men allt detta är ändå underordnat fundamenta: Att pensionssystemet var tvunget att direktkopplas till medellivslängden och att alla ansvarstagande partier på båda sidor om blockgränsen gav och tog.

Medellivslängdens utveckling för män och kvinnor från 1960 fram till i dag och en prognos för framtiden. Källa: SCB.
Medellivslängdens utveckling för män och kvinnor från 1960 fram till i dag och en prognos för framtiden. Källa: SCB.

Egentligen räcker det med att titta på SCB-kurvan över svenskens medellivslängd här ovan för att förklara överenskommelsen. Ta kurvan för männen: 1960 levde han 71 år, 2016 levde han tio år längre – samtidigt som åldern för påbörjat pensionsuttag knappt ändrats alls.

Då, 1960, hade Sverige precis tagit sig igenom den uppslitande ATP-striden där Socialdemokraternas valaffisch blev en klassiker: ”Gärna medalj men först rejäl PENSION”. (Den äldre man som stod modell på fotot var förresten Ernst Åkerström i Älvsjö, Stockholm.)

Den klassiska valaffischen för Socialdemokraterna från ATP-folkomröstningen 1957.
Den klassiska valaffischen för Socialdemokraterna från ATP-folkomröstningen 1957.

ATP-systemet på den tiden blev ju också synnerligen generöst, eftersom utbetalningarna byggde på de 15 bästa inkomståren. Notan skickades till kommande generationer och enbart sedan överenskommelsen 1994 om att pensionen skulle baseras på hela ”livslönen” har livslängden ökat med i snitt 2,5 år.

Den ökade glipan mellan påbörjat pensionsuttag och livslängd har med enkel automatik sänkt pensionens nivå relativt slutlönen för den som är född 1949 får i dag i snitt 48 procent av slutlönen i pensionskuvertet. Om inget gjorts skulle de födda 1994 få hålla till godo med 40 procent av slutlönen.

Så: En uppgörelse i stil med den som nu tillkommit var helt nödvändig, om staten fortsatt ska bära systemet.

Men så finns de som inte orkar se till den helheten, som hellre sätter sig på läktaren och självfallet försöker fånga missnöjesröster i valrörelsen. Vänsterpartiets och Sverigedemokraternas invändningar var väntade, men de presenterar inga rimliga alternativ.

Med detta sagt borde beskeden från pensionsarbetsgruppen ändå föra med sig en helt annan diskussion, nämligen den om allas vårt eget ansvar för sparandet.

Samhällsutvecklingen kräver av oss ett omtänk; en privatekonomi för att klara delar av nödvändig vidareutbildning på egen hand, sparande som buffert vid en sviktande allmän äldreomsorg, sparande för en mer realistisk buffert mellan den pension staten långsiktigt kan garantera och det pensionärsliv många förväntar sig.

Vi inbillar oss ju fortfarande att det politiskt styrda inkomstpensionssystemet är det enda möjliga – samtidigt som insikten om att den generella välfärden knappast kan förbli vad den varit smyger sig på.

Därför bör nu frågan om skattesystem och incitament för personligt långsiktigt sparande ta plats. Den diskussionen är svår, men den blir inte mindre relevant för det.