Utan pressfrihet, ingen demokrati

Borås Artikeln publicerades

När pressfriheten angrips hotas demokratin. Hur bör medierna bemöta det hotet? Med en ödmjuk inställning till sanningsbegreppet, menar Stefan Eklund.

Reportrar utan gränsers karta över pressfriheten i världen. Bara i de gula och vita områdena råder en acceptabel pressfrihet. Kartan visar att demokratin är hotad, menar BT:s chefredaktör Stefan Eklund.
Reportrar utan gränsers karta över pressfriheten i världen. Bara i de gula och vita områdena råder en acceptabel pressfrihet. Kartan visar att demokratin är hotad, menar BT:s chefredaktör Stefan Eklund.

Det går utför med pressfriheten i Europa. Det är ett säkert tecken på att demokratin är i fara. För pressfrihet och demokrati hänger ihop. Utan pressfrihet, ingen demokrati. Utan demokrati, ingen pressfrihet.

Men hur bemöter media hotet från icke-demokratiska krafter? Genom att bli propagandister för den egna saken? Det finns tyvärr sådana tendenser, jag återkommer till det.

Ser man på kartan här ovanför kan man som vän av en fri press bli lätt dyster. Bara de gula och vita områdena är sådana där en acceptabel pressfrihet råder. De är i minoritet. Igen - det tyder på att demokratin är i fara.

I Europa är utvecklingen alarmerande. Fyra av de fem länder som tappar mest i årets pressfrihetsindex är europeiska: Malta, Tjeckien, Serbien och Slovakien.

På Malta dödades journalisten Daphne Caruana Galizia av en bilbomb utanför sitt hem. I Slovakien sköts journalisten Ján Kuciak och hans sambo Martina Kusniroá till döds i sitt hem. Både Kuciak och Galizia arbetade med granskande journalistik. Kuciaks arbete handlade om den syditalienska maffians kopplingar till Slovakien och Galizias avslöjanden av korruption inom den maltesiska makteliten var uppmärksammade även internationellt.

Det är omöjligt att inte koppla utvecklingen i Europa till den ton gentemot den fria journalistiken som ledande politiker numera använder:

Den slovakiske premiärministern (numera avgångne) Robert Fico har kallat journalister för "smutsiga anti-slovakiska hyenor".

I Tjeckien har presidenten Milos Zeman framträtt på en presskonferens med en kalasjnikov med inskriptionen "för journalister". Han har tidigare, stående intill Vladimir Putin vi ett officiellt tillfälle, föreslagit att journalister borde "likvideras".

I Ungern har premiärministern Viktor Orbán pekat ut den rike filantropen George Soros som "samhällets fiende nummer ett" på grund av dennes stöd till oberoende ungerska medier.

I Serbien har premiärministern Aleksandar Vucic anklagat journalister för "förräderi" och för att vara "spioner avlönade av främmande makter".

I länder som Österrike, Spanien och Frankrike har också ledande politiker uttryckt sig hatiskt och anklagande gentemot oberoende media.

Över allt detta svävar förstås den störste populisten av alla och hans sjukliga journalisthat - Donald Trump har banat vägen för att svepande och lögnaktiga påståenden från ledande politiker om media är vardagsmat idag.

Sverige är tvåa på pressfrihetsrankingen, Norge är etta. Men även i Sverige har tonen gentemot media förråats. Ledande SD-politiker har till exempel uttalat sig om journalister som "nationens fiender".

De politiska attackerna mot den fria journalistiken går alltid hand i hand med den nationalism som populistiska politiker använder som framgångsrikt retoriskt redskap.

Den som kritiserar nationen är också dess fiende. Det är budskapet. Journalistikens klassiska uppdrag, att vara den tredje statsmakten som ifrågasätter och granskar makten i medborgarnas tjänst, underkänns. Journalistiken ska hellre vara en maktens megafon.

I ljuset av allt detta är det viktigt hur de seriösa medierna agerar. Jag är till exempel inte säker på att den i dagarna startade sajten faktiskt.se är ett bra grepp. Sajten är statligt delfinansierad och drivs av de fyra stora medieaktörerna SVT, SR, DN och SvD samt Kit. Tanken är att de nämnda mediernas faktakollar ska läggas ut på sajten och märkas med en sant- eller falsk stämpel.

Den statliga inblandningen innebär ett trovärdighetsproblem och känslan av att ett likriktat sannings-ministerium har inrättats är påfallande och motarbetar det som är det svenska medielandskapets främsta kvalitet – den publicistiska mångfalden.

Bättre är att varje redaktion självständigt arbetar med sin egen trovärdighet. Där finns källkritiken som ett självklart verktyg. Men där bör också insikten att sanning är ett begrepp som man ska närma sig med en stor ödmjukhet finnas.

Annars riskerar även medierna att uppfattas som propagandister. Och det var ju inte dit vi ville.