Upp till bevis för Wallström
Det var i en intervju i SVT 1/1 som Wallström sa att Nato måste sluta att komma med hot mot Sverige. Bakgrunden var att en ambassadör påpekat att Sverige inte kan förena närmare samarbete med Nato med att kräva ett kärnvapenförbud.
Att beskriva det som ett ”hot” låter drastiskt. Men ser man på intervjun så betonar faktiskt utrikesministern ordet. Inte minst är ordvalet anmärkningsvärt i en tid då en annan stormakt övat att använda just kärnvapen mot Sverige. Diplomater gör ofta bäst i att behålla de starka orden till de allvarligare händelserna.
Den särskilt hårda tonen mot Nato från Wallström rimmar heller inte väl med försvarsminister Peter Hultqvists (S) försök att samarbeta mer med andra liberala demokratier. I en kommentar till DN om kravet för kärnvapenförbud som Wallström verkar för att Sverige ska ställa sig bakom, har Hultqvist varnat för steg som kan ”bidra till att rubba våra internationella samarbeten som vi med stor möda och energi på olika sätt byggt upp”. Det är svårt att tänka sig att han skulle mena något annat än relationen till Nato.
Som åskådare känner man mest förundran över bristen på samordning i regeringen. Man kan förstås tänka att det inte spelar någon roll att vi har en försvarsminister som verkar i en anda och en utrikesminister som verkar i en annan. Kanske skulle någon till och med hävda att det är skickligt av Stefan Löfven att låta splittringen i det egna partiet avspegla sig i valet av ministrar.
Men tiden då säkerhetspolitik kunde användas för att ge ventilera interna motsättningar i ett parti är tyvärr borta. Om säkerhetsläget skärps ytterligare kan Wallströms och Hultqvists skilda uppfattningar leda till att Sverige i ett känsligt läge uppfattas som säkerhetspolitiskt nyckfullt och därmed opålitligt.
För Sveriges bästa vore det helt enkelt bra om utrikesministern och försvarsministern är överens om vilka som är våra vänner och vilka det är som hotar oss.
Den andra frågan där Wallström kritiseras är hur regeringen förhåller sig till de pågående demonstrationerna i Iran. På Nyårsafton skickade utrikesministern ut en kommentar på Twitter där hon skrev att det var viktigt att fortsatt våld undviks och att det är en mänsklig rättighet att demonstrera.
Men uttalandet döljer det faktum att det iranska folket ständigt är utsatta för våld och förtryck från den teokratiska regimen. Bara till Sverige har runt 70 000 människor kommit som flyktingar under de senaste 40 åren. Det är inte våldet som är det nya, utan att folket vågar stå upp och utmana regimen.
Dessutom nämnde inte Wallström kvinnornas situation. Det finns många orsakar till att människor i Iran protesterar mot regimen. Men en orsak som framträder i de filmklipp som läckt ut från protesterna är det systematiska förtrycket av kvinnor. I Iran råder en slags könsapartheid. Särskilt slöjan som iranska kvinnor tvingas bära har blivit en symbol under de pågående protesterna.
Vad som gör att många nu tittar mot Margot Wallström är att utrikesministern har sagt sig företräda världens första feministiska regering, som därtill driver en feministisk utrikespolitik.
Och visst borde omfattande demonstrationer i en av de stater som förtrycker kvinnor allra hårdast ses som ett lackmustest för en sådan feministisk regering. För vad betyder orden om en feministisk utrikespolitik om man inte reagerar mot vad som sker i Iran?
