Tysklands maktkris får Europa att hålla andan
Reaktionerna kom omedelbart. När Asienbörserna öppnade under måndagsnatten sjönk euron kraftigt. Beskedet som fördärvade söndagsfriden för många fler än det tyska folket var att det lilla liberala FDP hoppade av förhandlingarna om en så kallad ”Jamaica”-koalition med CDU/CSU och De gröna.
I dagsläget saknar Tyskland förutsättningar för att en ny regering ska kunna bildas.
Föga förvånande har klimatfrågan och invandringen stått i centrum för oenigheten mellan de fyra partierna. Det har varit väl känt att samtalen gått trögt, men att det samtidigt inte funnits så värst många andra alternativ än att lyckas med att komma överens. Nu har en helt ny situation infunnit sig, där det annars så osannolika läget mycket väl kan leda till nyval.
Ett sådant vore unikt. Vad värre är medför vallagarna att själva processen blir svårare i det här läget, då det inte finns någon vald förbundskansler som kan utlysa valet. Den uppgiften åligger istället förbundspresidenten, men först efter att på egen hand ha utsett en kanslerkandidat som sedan den valda förbundsdagen får rösta om. Om en sådan inte lyckas bli vald med kvalificerad majoritet efter två omröstningar, räcker det med enkel majoritet i den tredje. Först därefter kan presidenten utlysa nyval.
Angela Merkel, som nu är tillförordnad förbundskansler, fick sin ställning kraftigt försvagad i förbundsdagsvalet i september. Koalitionspartnern Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val någonsin. Nya toppnamnet, EU-parlamentets förre ordförande Martin Schulzs dagar är räknade.
Under måndagen samtalade valets två förlorare med varandra. Beskedet vid 14-tiden var dock att Socialdemokraterna inte är beredda att ingå i en ny, stor koalition med CDU/CSU. Det kan komma nya besked om motsatsen, men just nu och i ett slag har den tyska krisen förvärrats radikalt.
Normalt brukar inte de två största partiernas företrädare har svårt för att tala klarspråk med varandra. Båda partier är normalt besjälade av samma nitälskan för Det Stora Tyska Uppdraget, att leverera politisk stabilitet till medborgarnas och marknadens bästa såväl i det egna landet som i Europa i stort. Men nu är både Angela Merkel och Martin Schulz kraftigt ifrågasatta inom sina respektive partier. Regeringskrisen kan dock innebära att Schulz, som enligt Der Spiegel hänger väldigt löst och bara har dagar kvar innan han kan tvingas bort, i det här läget kan få en chans att klamra sig kvar vid makten i partiet.
För Merkel är situationen den omvända. Om hon inte kan visa att hon fortfarande har den auktoritet och den förhandlingsförmåga som behövs för att få till en majoritetsregering, lär kraven på hennes avgång ljuda långt högre än hittills. Just nu ligger hon illa till. Socialdemokraternas besked om att det inte blir några förhandlingar innebär att hennes möjligheter till fortsatt regerande drastiskt minskar. Hennes valmöjligheter är i det här läget ytterst få. Det rimliga alternativet är att hon inte ger upp med mindre än att hennes egna ser till att plocka bort henne.
Förklaringen till Merkels utsatta läge står att finna i de omfattande skiftningar i opinionsklimatet som följt på flyktingkrisen. Missnöjet är som störst mellan syskonpartierna CDU och CSU, där det senare har varit mycket kritiskt till Merkels beslut om att 2015 hålla den tyska gränsen öppen och samtidigt avge ett löfte om att landet hade förmågan att klara det oavsett hur många som än sökte asyl. Det löftet kan sägas ligga bakom både det rekordlåga stödet i valet och det faktum att Tyskland för första gången i modern tid fick ett högerextremistiskt och främlingsfientligt parti i förbundsdagen. Alternative für Deutschlands framgångar har bidragit till att göra regeringsbildningen svårare än vanligt.
Ett nyval under nuvarande förutsättningar, med de traditionellt så ansvarskännande och statsbärande partierna i skiftande grad av inre uppror och konvulsioner, och med två mindre demokratiska partier som inte kan förhandla om att sitta i samma regering, skulle innebära en stor risk för fortsatt missnöje och – värst av allt – en förstärkning av AfD:s röstandel som tvingar övriga partiet till ytterligare anpassning.
En sådan utveckling skulle inte bara riskera att väcka gamla, onda andar ur det germanska skräckkabinettet till liv, utan också innebära att den stabilitet som Europa förväntar sig att Tyskland ska erbjuda genom sin blotta existens också riskerar att helt gå förlorad.
För äldre generationer låter det säkert både motbjudande och motsägelsefullt. Men sällan eller aldrig tidigare har behovet av ett starkt och stabilt Tyskland i mitten av Europa varit större än nu.
