Två världar som aldrig möts

Jerusalem Artikeln publicerades

I den fjärde och avslutande artikeln i serien om sitt besök i Palestina och Israel besöker Stefan Eklund beduinlägret Abu al-Nuwaar och möter israeliska bosättare samt representanter för regeringen.

Beduinlägret Abu al-Nuwaar består av enkla plåtskjul. Mot horisonten ser man en israelisk bosättning, grönskande och modernt byggd. ”Det är två världar som aldrig möts”, skriver BT:s chefredaktör Stefan Eklund. Foto Stefan Eklund

Beduinlägret Abu al-Nuwaar på Västbanken utanför östra Jerusalem består av ett stort antal plåtskjul på ett grusfält. Strax intill ligger en israelisk bosättning, Ma’ale Adumin, ett vackert och grönskande område. Det är två världar som aldrig möts. De palestinska beduinerna är inte tillåtna att använda bosättarnas vägar, en bosättare sätter aldrig sin fot i Abu al-Nuwaar.

Israel vill få bort beduinerna från sina hem för att kunna bygga ihop Ma’ale Adumin med andra bosättningar i området. Israel tillåter inga nya byggnader i lägret och militären rev för bara ett drygt år sedan beduinernas skola. Nu står det en ny primitiv skolbyggnad på plats, uppförd med stöd av pengar från bland annat EU och Sverige. Men den är också hotad av rivning.

Vi träffar företrädare för Abu al-Nuwaar som visar oss runt i lägret. Det är en omänskligt fattig miljö. Hit förvisades beduinerna efter kriget 1967 och de har på något märkligt sätt rotat sig här. De vill inte tvingas bort, utan snarare få hjälp att förbättra villkoren på den plats de har levt i 50 år.

Jag funderar över bosättarna som varje dag tittar ut över Abu al-Nuwaar från sina balkonger i Ma’ale Adumin bara några hundra meter bort. Vad tänker de? Och vad tänker israelerna som lever i Tel Aviv och västra Jerusalem? De är moderna städer med ett utbud som har allt man kan önska sig, fjärran från de miljöer som möter oss i det ockuperade områdena.

 

Foto:
Gideon Levy.

Enligt Gideon Levy, känd regimkritisk israelisk journalist på tidningen Haaretz, som fick Olof Palme-priset härom året, tänker de vanliga israelerna ingenting. När vi träffar honom i Tel Aviv säger han: ”Under den veckolånga resa ni har gjort på Västbanken har ni sett mer av den israeliska ockupationen än vad de allra flesta israeler kommer att se under sin livstid. Ockupationen är elefanten i det israeliska rummet. Ingen vill veta.”

Gideon Levy menar att ockupationen inte har något slut. Allt pekar på att det är en permanent situation. Om inte omvärlden reagerar och agerar, genom sanktioner och bojkotter.

”Men det är svårt att se det hända”, säger Levy. ”Inte minst för att Israel bemöter all kritik som riktas mot landet med anklagelser om anti-semitism.”

Han avslutar: ”Den nuvarande tvåstatslösningen är ett skämt. En enstatslösning vore det enda anständiga. En medborgare, en röst.”

Shmil Atlas.

I en bosättning på vägen till Hebron, Efrat, med 10 000 invånare, möter vi Shmil Atlas, rådgivare till borgmästaren i staden. I det luftiga och fräscha kommunhuset berättar han om bosättningens utveckling sedan den etablerades 1983. Han stryker under Efrats historiska värde, det var här som Abraham ville offra sin son, Isak. Den geografiska gammaltestamentliga kopplingen är av stor vikt för Efratbornas identitet.

Shmil Atlas säger att Efrat vill leva i fred med sina palestinska grannbyar. ”Vi har inte byggt några murar runt staden”, säger han. ”Det visar på vår goda vilja”. Men han tillägger att Efrat istället har ett högteknologiskt bevakningssystem, bemannat dygnet runt.

Konflikten är medias, menar han: ”De flesta palestinier vill leva i fred med oss. Men de små grupper som hatar oss, radikala islamister och vissa palestinska politiker, får mycket uppmärksamhet internationellt.”

Varför vill du bo här? frågar jag. ”Det är billigt”, svarar Shmil Atlas. ”Det är drivkraften för många av oss bosättare. Att leva i Jerusalem och Tel Aviv är väldigt dyrt. Här kan vi bo billigt, med de israeliska städerna inom bekvämt pendelavstånd.”

Jag lägger också märke till att Shmil Atlas aldrig använder ordet ”Västbanken”. Han säger Judeen och Samarien istället, de gammaltestamentliga namnen på området.

Samma terminologi använder de två högt uppsatta regeringstjänstemän vi möter på israeliska UD i västra Jerusalem.

Vårt samtal med dem förs i vänlig diplomatisk ton men de är tydliga i sitt ogillande av Sverige och Margot Wallström. Det svenska erkännandet av staten Palestina var ett misstag, säger de. ”Det är ett brott mot europeisk konsensus”.

De är nöjda med att Donald Trump har ersatt Barack Obama som USA:s president. Obamas vilja till dialog med Iran var olycklig. Trumps aggressiva inställning är bättre.

FN och EU betraktar de som obalanserade i sin inställning till Israel. ”Det är som om Israel bara är en konflikt! Vi är så mycket mer.”

Jag frågar vilka europeiska stater de ser som vänner? Polen, Tjeckien och Ungern blir svaret.

Att röra sig mellan Israel och Palestina är som att vistas i två olika språk. Situationen som beskrivs är densamma men tolkningarna av den är så långt ifrån varandra att någon lösning är svår att se.

Men ett möte som ändå gav en gnutta hopp kommer jag att minnas länge. En kväll träffar vi israelen Rami Elhanan och palestinskan Aesha Alkhatib. De är medlemmar i organisationen Parents Circle, som består av människor som har förlorat barn i konflikten. Organisationen arbetar för fred mellan israeler och palestinier. De möter en del motstånd, från båda israeliskt och palestinskt håll, kallas för naiva eller till och med förrädare. Men de vill hindra att konflikten dödar fler barn. ”Vi vill inte att medlemstalet i vår organisation ska öka”, säger Aesha Alkhatib.

Rami Elhanan berättar om den dagen hans tonåriga dotter satt på en buss som sprängdes av en palestinsk självmordsbombare. Dottern dog. ”Jag lever med den smärtan varje sekund av mitt liv. Men jag vill använda kraften i min smärta för en framtida fred. Att stå bredvid konflikten utan att göra något är ett brott.”

 

Del 1

Del 2

Del 3