Trygghetsvakter inte Borås lösning
När frågan lyftes i våras av Allianspartierna i Borås mötte den blandade reaktioner. De kritiska stod bland andra polisen i Borås för. “Kommuner ska inte syssla med att ordna ordningsvakter, utan snarare ordna sysselsättning till de ungdomar som behöver det. Vi ska inte behöva ha ordningsvakter på stan, polisen är där när de behövs”, sa Tomas Stakeberg Jansson, polisområdeschefen i Borås. Uttalandet stämmer i mångt och mycket, men fråntar tyvärr inte det faktum att detta behov faktiskt uppstått.
Den nya opionionsundersökningen, med 500 svarande, är genomförd 1-12 augusti. Resultatet är tydligt – hela 52 procent av de tillfrågade instämmer helt i påståendet att det behövs ”trygghetsvakter”, utöver de ordningspoliser som redan finns. Bakgrunden är bland annat oroligheter med ungdomsgäng på Stora Brogatan och att företagare i Borås upplevt en ökad brottslighet i samband med detta.
Anna Dahlberg skrev i Expressen (2/1) om den privata säkerhetsbranschens expansion. Den omsätter numera 57 miljarder årligen – att jämföra med polisens budget på 25 miljarder. Att privata alternativ i frågan om lag och ordning såväl som i vården avlastar är välkommet, och naturligt i ett samhälle där reallönerna ökar.
Staten i sig garanterar inte jämlikhet, men att staten kan uppfylla sina kärnuppgifter på ett tillfredsställande vis är en förutsättning för ett samhälle där postadress eller bakgrund inte spelar roll. Det är på den premissen hela välfärdsstaten bygger.
Detta hör man dock inte vänstern prata mycket om. I deras ögon verkar tvärtom friskolor med utmärkta resultatet vara det största hotet mot ett jämlikt samhälle. Att statens tjänster får allt svårare att konkurrera med helt privata alternativ, som människor betalar för, hörs det lite om.
Men istället för att göra sitt yttersta för att återigen se till att staten kan fullfölja sina kärnuppgifter, så delegeras de. Till privata alternativ, eller som nu, i förslag om kommunala lösningar. Att företag fyller en uppenbar efterfrågan i detta fall är inte konstigt. Men att det lokala ska ta ansvar för att det nationella brister är inte rätt.
För det är inte längre abstrakta faktum från trygghetsundersökningar eller politikers tal om växande brottslighet. Otryggheten är en verklighet som inte går att ignorera. Allt från de fyra pensionärer som utsatts för rån de senaste två veckorna i Borås, till brottslighet på affärsgatan man passerar varje dag på väg till jobbet. Eller att många kvinnor drar sig för att gå ut i sitt eget bostadsområde efter mörkrets inbrott. Det är en bister verklighet. Men den är tyvärr inte mindre verklig för det.
Därför är det inte konstigt att en majoritet är för kommunala trygghetsvakter. Detta kan vara en temporär insats på ett begränsat område. Men på sikt kan inte det lokala kompensera för att staten brister i sin kanske viktigaste uppgift – att upprätthålla lag, ordning och trygghet.
