Tröttkört parti får börja om
Fredrik Reinfeldt är partiets mest framgångsrika ledare med såväl enastående opinionsframgångar som att vara statsminister två hela mandatperioder i rad för en borgerlig regering. Det var under Nya Moderaternas tid som arbetslinjen blev central i partiets politik, vilken fick väljare ur snart sagt alla samhällsgrupper att rösta på eller sympatisera med det gamla liberalkonservativa högerpartiet.
Vetskapen om detta nära förflutna inverkar i alla avseenden på dagens ambitioner att förnya partiet. Varför skulle annars det parti som Ulf Kristersson nu leder göra sig så stora bekymmer med att vilja distansera sig från Reinfeldt och framgångarna?
Under måndagen presenterade Kristersson den arbetsgrupp som under avgående EU-parlamentarikern Christofer Fjellner ska ta fram ett nytt idéprogram. Ett välkommet besked. I dag inleds partiets Sverigemöte i Karlstad, där kommun- och regionpolitik står i centrum men också det stundande EU-valet. Ett bra tillfälle till samtal och funderingar om framtiden.
Idéer och identitet hör ihop. Moderaterna är ett liberalkonservativt parti – och ska så förbli! – som under ett antal decennier klarat av att hantera den inneboende motsättningen mellan två ideologier som ursprungligen formulerats som en reaktion på varandra. De går dock att föra samman, vilket partiet allt sedan Gösta Bohmans dagar har visat – men inte utan viss ansträngning. Lättast har det gått när det funnits en yttre fiende att enas kring. Som statsvetaren Stig-Björn Ljunggren formulerat det kan ”en konservativ dela tandborste med en liberal om alternativet är löntagarfondståget till Gulag”.
Citatet utgår från ett extremt val. Men likafullt är det ur detta val som partiets kanske viktigaste egenskap också har uppstått – pragmatismen. Vad det senaste året har visat är att denna goda egenskap kan motverka sitt syfte om den inte åtföljs av tydlighet och övertygelse.
Det är här som behovet av ett idé- och identitetsarbete blir akut: Moderaterna framstår alltmer som ett tröttkört parti som tappat rösten och fotfästet. Ute i landets 290 kommuner finns visserligen moderater som ofta visar sig vara kreativa, handlingskraftiga och idéburna i hanteringen av välfärdsstatens verkstäder. På det nationella planet återfinns individer som har både intellektuell och politisk resning; partisekreteraren Gunnar Strömmer är i detta avseende en stor tillgång för partiet.
Denna stabila och av självförtroende präglade sida av partiet saknas dock i den nationella debatten, vilket till stor del är självförvållat. Den vilsna hållningen till de övriga Allianspartierna men framför allt till Sverigedemokraterna bekräftar bilden. Denna vilsenhet har försvagat partiet och tröttat ut många av dess tillskyndare. Det fick också väljarna att tveka i september. Inte minst migrationspolitiken bidrog till otydligheten, då motiven till varför denna skulle vara ”stram” eller ”nära nog noll” ofta kom att tolkas utifrån tidigare moderata utsagor om ”samtal” och ”samarbete” med SD. Det som hade behövt sägas, att denna stramhet syftade till att bevara och underlätta för den rörlighet över gränserna som länge präglat partiets öppna syn på invandring, höll man istället tyst om.
Höstens regeringssonderingar förstärkte sedan bilden av att Moderaterna i praktiken var beredda att gå mycket långt åt andra hållet, för att istället gå SD till mötes i syfte att vinna makten.
Men så blev inte fallet och Alliansen sprack på kuppen.
Det är symptomatiskt för det dåliga självförtroendet att partiets valanalys till inte obetydlig del lägger ansvaret för sprickan på Centerns Annie Lööf, men också på sitt eget nära förflutna. Alliansregeringens migrationspolitik och uppgörelsen med Miljöpartiet 2011 tas till intäkt för de egna tillkortakommandena; Reinfeldtepoken fortsätter att spöka.
Här slår det bristande självförtroendet till med full kraft.
Men dagens kritik mot att de sista Allians-åren skulle ha inneburit en ”vit fläck” vad avsåg kritiska frågor kring hur integration och invandring hängde samman, hade fått en annan tyngd om den inte uttalats med den så entydigt manifesterade kluvna hållningen till SD som fond. Den debattartikel som Ulf Kristersson lät publicera i Dagens Nyheter under fredagen gör inget för att ändra det intrycket. En genomgång av goda idéer för bättre integration är givetvis välkommet, och det är här som Kristersson personligen kan göra nytta av sina egna erfarenheter. Men att i samma artikel mer eller mindre oförblommerat argumentera för en övergång till assimilation istället för just integration leder till nya frågor och fortsatt ovisshet om vart Moderaterna är på väg.
”Varje tid har sin osäkerhet och starka krafter är i rörelse”, skriver partiet i utgångspunkterna för idéprogramsarbetet och tillägger med lånad, dickensk prosa att ”det är en stökig tid. Men också en möjligheternas tid”.
Den blir dock inte bättre av att Moderaterna själva stökar till med nya otydligheter. En bättre början i denna ”möjligheternas tid” vore att ha som ett överordnat mål att åter frammana något av det självförtroende som präglade partiet under de goda åren med Reinfeldt.
Dagens moderater har allt att vinna på att formulera nya idéer och reda ut sina relationer till andra partier och, inte minst, till ”borgerligheten i stort” som man även fortsättningsvis anser sig vilja tala för. Det gör man inte idag.
