Titta inte snett på den som är orolig
Den senaste upplagan av trygghetsundersökningen presenterades under tisdagen på Folk & Försvars kongress i Sälen. Den vittnar redan från början om sådant som är omöjligt att acceptera: En av fyra tillfrågade i den Nationella trygghetsundersökningen säger sig välja en annan väg på grund av oro för att utsättas för brott. 20 procent drar sig för att vara aktiv på nätet av rädsla för trakasserier.
Vad mätningen vittnar om är att oro i samhället varken kan avfärdas som statistiska variationer eller en medieproducerad kollektiv form av hysteri. Däremot är samband sällan enkla eller givna. Det viktiga är dock att lägga det som Brottsförebyggande rådets generaldirektör Erik Wennerström säger i sin kommentar, att oro begränsar vardagslivet:
”Man kan inte med bästa vilja i världen säga att de här människorna har samma frihet att röra sig som vi andra”.
I lagens namn ska alla fritt kunna välja väg och röra sig obehindrat i samhället. Att kunna känna sig trygg på gator och torg, på väg till jobbet, under löprundan eller på väg hem från bion är en första rangens frihetsfråga. Ingen ska tvingas inskränka sin rörlighet eller begränsa sitt liv av rädsla, osäkerhet eller otrygghet.
Men så är som bekant inte alltid fallet.
En sak framstår i den Nationella trygghetsundersökningen som särskilt motbjudande, den uppenbara ökningen av unga kvinnor som anger att de utsatts för sexualbrott. 2007 var andelen det i gruppen unga kvinnor mellan 20 och 24 år 2,9 procent som angav att de utsatt för sexualbrott. Tio år senare har den andelen vuxit till 22,3 procent. Oron för att utsättas för sexualbrott är dock väsentligen högre. 47 procent upplever att de ofta oroar sig för våldtäkt eller sexuella angrepp. Här saknas dock en längre tidsserie. Men om samma tioårsintervall används när det gäller unga kvinnors oro för brottsligheten i samhället som helhet, då visar det sig att denna upplevelse i stort sett hållit sig oförändrad kring 30 procent. Samma förhållande gäller även för oro för att deras anhöriga ska utsättas för brott.
Denna skillnad ska inte tas till intäkt för att oron skulle vara omotiverad eller enbart spegla tongångarna i mediedebatt som pågått de senaste åren om organiserade ligor, gängvåldtäkter, skjutningar och bilbränder i utanförskapsområden. Det går inte att utan vidare dela upp oron i verkliga och overkliga orsaker eftersom den baseras på ”medvetna eller omedvetna kalkyler som var och en av oss gör på basis av en risk vi tycker oss se”, som Erik Wennerström uttrycker det i en kommentar.
Att var och en av oss gör sin egen ”riskbedömning” ska inte tas till intäkt för att tryggheten därmed är den enskildes ansvar. Det är rimligt att anta att den som väljer en tryggare väg hem gör ett medvetet val. Men detta val ska ingen tvingas göra mot sin vilja. Därför är det också glädjande när vissa kurvor pekar uppåt i trygghetsundersökningen, som att fler känner större förtroende för polisen, rättsväsendet och kriminalvården.
Ett tryggt och orosminimerande samhälle förutsätter att ansvaret för allas säkerhet är kollektivt, och att staten kan motsvara de förväntningar som medborgarna ställer på att kunna känna sig trygga.
