Tillit kräver mer än bara fler poliser

Ledarkrönika Artikeln publicerades
Ribersborg, en välmående del av Malmö, var platsen för mordet på en kvinna härom veckan. Polisen var snabbt på plats. Ännu har ingen gripits för illdådet.
Foto: Johan Nilsson/TT
Ribersborg, en välmående del av Malmö, var platsen för mordet på en kvinna härom veckan. Polisen var snabbt på plats. Ännu har ingen gripits för illdådet.

Malmö är precis som Borås kontrasternas stad. Men i den större berättelsen härskar den generaliserande ensidigheten: Borås regnigt och tråkigt, Malmö livsfarligt att vistas i. Det som därmed går förlorat är inte bara nyansrikedomen. Det blir också svårare att se vad som verkligen behöver göras.

Vi vet att det skjuts och sprängs i båda städer; här och där misshandlas och hotas det, och inte sällan rapporteras allt i realtid. Av och till inträffar det som på ett särskilt sätt tränger igenom det ständiga krim-bruset i rapporteringen.

Advokaten och författaren Victor Banke skrev nyligen i en krönika i Kristianstadsbladet om de senaste händelserna i Malmö: ”Och nu står vi här, i ett av världens tryggaste länder, och har ett problem som skapar otrygghet. Skjutningar i kriminella miljöer sticker ut i antal jämfört med andra länder. En mängd unga människor saknar tillförsikt men inte vapen. En nybliven mamma finns inte mer, ett barn har berövats henne. Vad ska vi göra?”

I veckan inleddes samtalen mellan sju av åtta riksdagspartier om gängvåldet. Regeringens initiativ har föregåtts av en längre tids kritik för passivitet. Men när nu något verkligen händer, då döms det ut på förhand.

Kristdemokraternas Ebba Busch Thor twittrade följande i veckan: ”Människor avrättas på öppen gata. Stad efter stad sätts i skräck. Regeringen rullar ut röda mattan för Irans utrikesminister men kan inte sättas sig ner och prata med alla partier i Sveriges riksdag om hur vi ska knäcka gängkriminaliteten”. Och ja, sådan är nu en gång för alla twitterlogiken. Den sortens kopplingar och slutsatser gillas, delas och kommenteras i långt högre utsträckning än kunskapsbaserade inlägg om komplicerade men mer relevanta samband. (BT:s ledarsida kommenterade förutsättningarna för samtalen 3 september)

Om det först efterfrågas handling och det sedan blir politiska samtal, vilket torde vara nödvändigt för att de eventuella förslag som kan bli aktuella ska få bredast möjliga förankring i riksdagen, kan vi nog utgå från att det bästa ”ingångsvärdet” ändå är beredvillighet att lyssna, kritisera och kompromissa. Det är tveksamt om ett sådant inlägg som Busch-Thors leder till annat än misstro och tvivel på KD-ledarens eget omdöme. Det centrala i hennes budskap handlar ju varken om våldet eller om att kritisera den iranske utrikesministerns besök – utan mest om att tala för Sverigedemokraterna.

Men åter till Bankes krönika och den motsättning han låter allt kretsa kring, nämligen ”ett av världens tryggaste länder” och ”ett problem som skapar otrygghet”, och raskt vidare till Borås. När stadens egen statliga myndighet i torsdags firade sitt 30-årsjubileum, hade festligheten ett högaktuellt tema – tillit i vardagen.

Generaldirektören Ulf Hammarström uttryckte det väl i sitt korta inledningsanförande, att ”grunden för ett fungerande samhälle är att man kan känna tillit”. Sverige och de nordiska länderna visar upp en i jämförelse med omvärlden fullständigt unik nivå av tillit. Historikern Lars Trädgårdh, som medverkade under Swedacs seminarium, kunde sätta fingret på att detta tillstånd har sin grund i ett förhållandevis oproblematiskt och långvarigt harmoniskt förhållande mellan stat och individ. Till detta lär jag återkomma många gånger framöver.

I ljuset av den beskrivningen av sambanden är det knappast relevant att hävda att gängvåldet skulle ha någon omedelbar inverkan på nivån av tillit i samhället. Den tolkningen vågar jag mig på utifrån vad statsvetarna Sören Holmberg och Bo Rothstein skriver i ”Storm och stiltje” – SOM-institutets senaste bok – om grannskapstillitens funktion. Däremot är det alldeles oomtvistat att de människor som till vardags lever närmast gängvåldet avviker i förhållande till övriga samhället genom hysa en påtagligt lägre tillit till andra människor och till samhällets institutioner.

Och den verkliga boven i dramat om den sjunkande tilliten i de mest utsatta miljöerna är … utanförskapet i sig. Det problem som gängvåld och kriminalitet för med sig är alldeles uppenbara. Men de är påtagligt ”systemhotande på samhällsnivå” endast i den miljö som de frodas i.

Dagens debatt om gängen och våldet måste nyanseras. För att komma tillrätta med detta räcker inte de nu aktuella politiska förslagen till, av den enkla anledningen att de mest kretsar kring brottslingarna i sig. De åtgärder som föreslås och planeras måste infogas i en helhet, ett mer ”svenskt” tillitsfrämjande sammanhang:

Strukturella problem måste också mötas med sociala reformer.