Tid säga tack till lärarna som skylde politikernas och ideologernas missgrepp

Ledare
I dessa skolavslutningstider bör vi sända en särskilt tacksamhetens tanke till de lärare som nu går i pension och som under decennier där tveksamma pedagogiska reformer satt sin prägel medan de upprätthållit hög ämneskompetens. Bilden från en flickklass på 40-talet.
Foto:

Många av oss har under de senaste dagarna haft tillfälle att vara på någon skolavslutning. Ett vanligt inslag som vi kanske tidigare inte tänkt så mycket på är avtackningen av lärare som går i pension.

Men det finns skäl att ägna en tanke åt den generation lärare som nu eller nyligen har lämnar skolan. Lärare födda under 1940- och tidigt 1950-tal dominerade svensk skola under flera årtionden. När de nu går i pension medför det självklart förändringar för skolan.

Den uppenbara effekten handlar om ren aritmetik. Lärarbristen ökar. Lärarna födda under babyboomen var en stor kull och enligt Universitetskanslerämbetet räcker antalet som går ut lärarutbildningen idag inte för att täcka alla tjänster som blir lediga vid pensioneringar.

Men vid sidan av denna rent kvantitativa effekt av pensionsvågen finns det med stor sannolikhet också en kvalitativ bieffekt för skolan. Lärarna som var födda under 40- och början av 50-talen var i jämförelse med senare generationer bättre motiverade och mer högpresterande.

Skillnaderna mellan generationer av lärarstudenter är beskrivna i en doktorsavhandling från Uppsala universitet. I ”Skollärare – rekrytering till utbildning och yrke 1977-2009” visar forskaren Emil Bertilsson en förskjutning i rekryteringen av lärare. Över tid har lärarna kommit att rekryteras från studentgrupper med allt sämre egna studieresultat. Läraryrkets förlorade status i kombination med konkurrens från fler alternativa akademiska karriärvägar har fått studenter med bra betyg att välja bort lärarbanan.

Så var det ännu inte när 40-talisterna skulle ut i arbetslivet. Läraryrket var ett medelklassyrke med status och det fanns större konkurrens om utbildningsplatserna. Kanske kan man tala om svensk skolas bästa år. Enhetsskolan var införd med goda demokratiska värderingar, men äldre tiders ideal om vikten av utbildning levde ännu kvar.

Det är naturligtvis svårt att jämföra utbildningar över tid. Men ett mått kan vara antalet lärarledda timmar. Enligt en rapport från Lärarnas riskförbund får sju av tio lärarstudenter åtta eller mindre lärarledda undervisningstimmar i veckan. I en läsvärd artikel i Axess (nr 4 2017) jämför skoldebattören Isak Skogstad detta med de 24 timmar lärarledd undervisning som lärarstudenter fick på 70-talet.

Om huruvida pedagogiken som lärdes ut på 70-talet var bättre eller sämre än dagens råder det som bekant debatt. Allt har inte utvecklats till det sämre och många lärare i de äldre generationerna berättar gärna om hur duktiga de tycker att yngre kollegor är. Samtidigt går det inte att komma ifrån att pedagogik som modernt ämne vid svenska högskolor har fått förödande kritik för svagt stöd i vetenskap och klinisk forskning. Många moderna svenska pedagoger har också varit kritiska till lärarens roll för de ungas utveckling.

Den stora fördelen med den utbildning 40- och 50-talisterna fick var nog att den vilade på en filosofisk idé om att kunskap var något gott för samhälle och individ, samt att läraren som yrkesperson hade en central roll för att förmedla kunskap och skapa förutsättningarna för inlärning.

Frågan är vad som händer nu när dessa kadrar av välutbildade, erfarna och skickliga lärare snart alla har lämnat skolan? Världen går inte under. Men kanske kommer vi bli varse att många av politikernas och ideologernas missgrepp doldes av att en generation erfarna och välutbildade lärare med stor professionell integritet.