söndag 14 mars 2010
söndag 14 mars 2010
Ledare 2010-02-09 | Uppdaterad 2010-02-09
Dagen efter dödsskjutningen av två svenska officerare präglades av sorg och en diskussion om vilken nytta Sverige gör i Afghanistan.
Den svenska styrkan har svårt att skydda sig mot attacker. Men en bättre utrustning hade sannolikt inte hjälpt denna gång, även om behovet finns.
Dessbättre utmärktes kommentarerna dock inte av högljudda krav på att vi ska ta hem våra trupper. Vänsterledaren Lars Ohly, företrädare för det enda riksdagsparti som förespråkar en snar reträtt, hade i går samma inställning till Afghanistan-missionen som före dödsskjutningarna.
Att Ohly i detta känsliga läge höll en låg profil och undvek att försöka plocka politiska poäng hedrar honom. En diskussion om den svenska insatsen är dock mer påkallad än kanske någon gång tidigare.
Det går inte att relativisera dödsoffer eller att mäta sorg. Smärtan hos de närstående och sorgen på förbanden blir inte mindre för att andra länder har drabbats värre.
Icke desto mindre har de svenska styrkorna varit relativt förskonade hittills. Danmark har 700 soldater på plats, 200 fler än Sverige, men har förlorat 31 man mot Sveriges fyra. Frågan är dock var gränsen går. Med dödsfallen sker ett uppvaknande om vilka risker som våra män och kvinnor tar. Kan vi hamna i en situation där politikerna ser sig tvungna att ta hem trupperna efter inhemska protester?
Säkerhetsläget har förvärrats det senaste halvåret. I snitt varje vecka utsätts de svensk-finska trupperna för finkalibrig eld, pansarskott och hemmagjorda bomber.
Attackerna brukar dessutom tillta när vårens lövverk ger skydd åt talibaner, kriminella gäng och narkotikakungar. Det är heller inte otroligt att talibanerna vill öppna nya fronter i norr för att avleda amerikanernas och britternas intresse från de sydvästra delarna.
Den svenska taktiken, att i så stor utsträckning som möjligt ta sig ur pansarfordonen, uppträda öppet och ta av sig hjälmarna innebär också risker. Samtidigt är närheten det enda sättet att vinna människors förtroende och vinna över dem från talibanerna. Dessa är dock i sin tur väl medvetna om trycket från de utländska hemmaopinionerna vid stora förluster.
Desto mer betydelsefullt då att försvarsmakten och politikerna förklarar vilken nytta vi gör i Afghanistan. Att Sverige måste ta sitt ansvar för att skapa en stabil afghansk stat i samarbete med afghanerna.
Varför inte anamma Folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widmans förslag och inrätta en hedersmedalj för soldater som riskerat livet i utlandstjänst. De behöver uppskattning för sin viktiga gärning. Och deras uppdrag behöver en folklig förankring.
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
