Terror i vilken Guds namn?

Ledare ,
”Det är förstås detta som terroristerna är ute efter, att skapa en misstänksamhet, att göra samvaron mellan människor av olika traditioner och religioner omöjlig.” Det skriver BT:s chefredaktör Stefan Eklund med anledning av terrordåden i Stockholm och Egypten.
Foto:
Foto:

Artikeln publicerades 16 april 2017.

Vi befann oss i Malaga när terrordådet på Drottninggatan i Stockholm dödade fyra människor. Vi följde nyhetsrapporteringen via SVT:s liverapportering i min läsplatta och BBC Worlds sändningar i hotellrummets TV.

Den engelska kanalen gav inledningsvis stort utrymme åt Stockholmsdådet, men när söndagen kom – Palmsöndagen – och bombdåden mot två koptiska kyrkor i Egypten dödade 43 människor flyttades Stockholmshändelsen ner i prioriteringen och blev till en kortfattad mening i den ständigt flödande textremsan i underkant av TV-rutan. Det finns något grymt relativiserande i den internationella nyhetsrapporteringen. Grymt, eftersom sorg aldrig kan relativiseras.

Sedan gick vi in centrala Malaga där Palmsöndagen, inledningen på påskveckan, firades med den katolska hängivenhet som är så typisk för södra Europa. Folk trängdes längs med de smala gatorna för att se de väl förberedda och omsorgsfullt utsmyckade processionerna som gick igenom staden, åtföljda av orkestrar som spelade, dramatiskt och taktfast.

Tanken kom förstås. En bomb här skulle orsaka en enorm skada.

Väl hemma igen har jag tagit del av den journalistik som alltid följer stora och dramatiska händelser. De reflekterande texterna, analyserna och kommentarerna.

Slående har varit att ingen egentligen har varit överraskad. Nu hade det hänt som vi alla någonstans visste skulle hända. Så spänt är läget. Så medvetna är vi att hotet från islamistisk fundamentalism är högst påtagligt även i Sverige.

Innan jag for iväg till Spanien hade jag läst och recenserat Johannes Anyurus senaste roman, ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”. Den handlar om just ett islamistiskt terrordåd och dess följdverkningar. Romanjaget, en författare lätt att identifiera med Anyuru själv, möter en av de som utförde terrordådet, en ung kvinna, inspärrad på en rättspsykiatrisk klinik, som påstår att hon kommer från framtiden, en svensk framtid där muslimer behandlas som andra klassens medborgare, i lägerliknande bostadsområden.

Samtidigt är romanjaget, som starkt troende muslim, fylld av vrede mot de som utför terrorhandlingar i hans religions namn. Han vill inte identifieras med dem. Men de som inte är muslimer och möter honom – vad tänker de?

Samma kluvna tillvaro skildras i den DN-artikel Johannes Anyuru skrev direkt efter terroristattacken i Stockholm. Den inleds med orden ”I Guds namn” och handlar just om hur han som muslim sörjer och vredgas över det som har skett – ”jag vet att ett enda barns död dödar hela universum och hela mänskligheten” – men också om att han inte kan låta bli att se den misstänksamhet gentemot den stora massan av muslimer som väcks varje gång ett islamistiskt terrordåd utförs.

Det är förstås detta som terroristerna är ute efter, att skapa en misstänksamhet, att göra samvaron mellan människor av olika traditioner och religioner omöjlig.

Några dagar innan vi anlände till Malaga hade vi besökt Alhambra i Granada, det sista moriska fästet i Europa, som föll 1492. Fram till dess var Andalusien i Spanien muslimskt och muslimer, kristna och judar levde som fullvärdiga medborgare sida vid sida i ett mångkulturellt samhälle. Det var för all del inte så enkelt som det låter och morerna satte vissa villkor för samexistensen. Men det som sakta men säkert underminerade det mångkulturella Andalusien var angreppen från fundamentalistiska muslimska rörelser som ansåg att morerna svikit den sanna tron genom sin tolerans gentemot andra religioner.

Allt slutade med att morerna försvagades och till slut föll i ett krig mot katolska trupper. Alla muslimer jagades ut ur Spanien, ut ur Europa. Intoleransen segrade.