Teaterns fråga till vår tid

Ledare Artikeln publicerades

Vi lever i en brytningstid. Extrema politiska rörelser ritar om den trygga karta vi har navigerat efter ända sedan andra världskrigets slut, extrema terrororganisationer använder en religiös retorik när de hänsynslöst slår till mot den del av vår vardag vi länge trodde var fredad.

Som en följd av detta är samhällsdebatten högljudd, onyanserad och kortsiktig. De digitala möjligheterna för kommunikation gynnar det snabba tilltalet. Eftertänksamhet missgynnas.

Så det är tur att teatern finns. Jag har den senaste veckan sett två föreställningar som på ett djupverkande sätt speglar vår samtid och uppmanar till reflektion över den – Elfride Jelineks ”Raseri” på Borås stadsteater i regi av Melanie Mederlind och Fernando Lorcas ”Bernardas hus” på Stockholms stadsteater, regisserad av Anna Pettersson.

Det skiljer 80 år mellan texterna. Jelineks pjäs är en intensiv och vredgad kommentar till det hänsynslösa terrorvåld vi regelbundet drabbas av. Lorcas pjäs är en bild av ett patriarkalt och sexuellt förtryck i det Spanien som 1936 stod på randen av ett inbördeskrig (och som kostade Lorca livet, han dödades av fascisterna strax efter att han skrivit ”Bernardas hus”). Men Anna Pettersson sätter upp Lorca för att han har något att säga vår egen tid, den tid som Jelineks text rusar fram i.

Mest intressant är att de här föreställningarna (som båda avslutades i veckan, sorry…) har två gemensamma drag som talar in i den västerländska människans situation idag.

Först, rollfigurerna är av-individualiserade. Jelineks pjäs speglar ett kollektivt raseri och Anna Petterssons huvudspår med Lorcas pjäs är den kollektiva förtvivlan som föds ur instängdhet och ojämlikhet.

I en tid av stora samhällsrörelser och politiska och religiösa svängningar lämnar de här pjäserna det individuella perspektivet åt sidan. Här finns inga mångskiftande psykologiska rollgestaltningar – det tas till och med explicit avstånd från det i ”Raseri” – utan här handlar det om vad det demokratiska och öppna samhällets fiender gör med oss som kollektiv.

I båda pjäserna förekommer långa partier där replikerna sägs i talkör, vilket också stryker under det icke-individuella anslaget.

Det andra gemensamma draget är synen på Gud. Jelineks rollfigurer tilltalar hela tiden en namnlös Gud, hånar honom, gör narr av honom, anklagar honom för att vara drivkraften bakom de terrordåd och övergrepp pjäsen beskriver (i Paris och Rwanda).

Hos Lorca är det religiösa förtrycket intimt förknippat med det patriarkala. De instängda svartklädda systrarnas förtvivlan förbyts med jämna mellanrum till förment gudsfruktan. Gud är närvarande som en dömande och förbjudande kraft, som måste tillbes för att blidkas.

Båda föreställningarna beskriver det religiösa som negativt verkande i samhället och visar att synen på religion som enbart en from tradition är under omvandling.

Föreställningarnas formspråk är också effektiva bilder av vår tid. Det är högljutt, intensivt – och igen, snabbt. Bärande känslor är vrede, förtvivlan och hat. Jag letar efter ett hopp någonstans men finner inget. Jo, kanske hos Lorca, eller snarare hos Anna Pettersson. I Lorcas text flyr den yngsta systern, Adela, från sin instängdhet genom att hänga sig. Anna Petterssons låter snaran lämnas tom, Adela bryter sig loss och lämnar istället scenen i en grönskimrande klänning. Hon vill leva ett fritt liv. Det är också det enda svar vi kan ge den fråga som ställs av de här pjäsernas svarta samhällsskildringar – att framhäva vår frihet.