”Tålamod”, sa Björklund

Det låter som bevingade ord. Men det kan mycket väl bli vad som slutligen mejslas in på Alliansens gravsten; det är aldrig riskfritt att försöka bilda regering.

Utgångspunkten för Alliansens anspråk är en ekvation där Socialdemokraterna är mindre än de fyra partierna tillsammans. Det är visserligen god matematik men inte ett i alla avseenden etablerat sätt att räkna fram ett regeringsunderlag. Vänsterpartiet och Miljöpartiet ska räknas in i det rödgröna blocket. Än så länge.

I slutändan är det likafullt en fråga om vilket block som lyckas bäst med att bygga under sina anspråk med handlingskraft och förmåga att förändra de förutsättningar som väljarna har givit politikerna. Kortare sagt – den som har den bästa lösningen ska ha första tjing.

När det går att tala om något konkret som är värt att ta på allvar står än så länge skrivet i stjärnorna.

Det som nu pågår är mest förpostfäktningar, trevande närmanden och inte så lite politiskt poserande. Alliansen bjöd under onsdagen in Socialdemokraterna till överläggningar. Den inbjudan avvisades med hänvisning till att sådana i så fall genomföras av riksdagspartiernas gruppledare. Att Centerpartiet och Liberalerna skulle avvisa Stefan Löfvens inbjudan till samtal var också väntat. Alliansens bästa chans är att hålla samman. Än så länge.

Att Socialdemokraterna dock hittills mest ägnat sig åt högtravande retorik och inte åt det nödvändiga allvaret som krävs. S har inga som helst ambitioner att samarbeta om Alliansen blir största block. I det läget har vi Löfvens egna ord på att partiet istället väljer att gå i opposition med allt vad det innebär. Så mycket för att ”bryta upp blockpolitiken”.

Som Moderatledaren Ulf Kristersson påminde om, är den svenska situationen visserligen ny men knappast unik i vår omvärld. Han tog Tysklands förbundskansler Angela Merkels situation i höstas som ett exempel. Efter valet varnade Merkel för att det skulle ta tid, och hon kunde inte lova en regering ”före jul”. Det perspektivet innebar tre månaders tålamod. I själva verket tog det sex månader innan vårt södra grannland fick en regering.

Tålamod är en dygd. Samtidigt är det välgörande att Alliansen inte dröjer med viktiga markeringar:

* Gärna samtal med Löfven – men först måste han avgå. Talmannen ska ha rent bord inför den grannlaga uppgift som väntar honom eller henne. Socialdemokraterna måste visa att de är vuxna att ta ansvar även när det inte direkt gynnar det egna partiintresset.

* Det dubbla beskedet om Sverigedemokraterna visar att Alliansen har förstått att allvaret i den parlamentariska situationen förutsätter trovärdighet. Under onsdagen upprepade de löftet om att en Alliansregering inte kommer att bygga regeringsmakten på SD.

Men det var också välgörande att de fyra poängterade att SD fullt ut ska omfattas av de spelregler för exempelvis deltagande i parlamentariska utredningar som ska gälla lika alla partier som fått väljarnas förtroende att sitta i riksdagen. Att Stefan Löfven under sin presskonferens uteslöt SD ur den grupp av ”anständiga partier” som han menar nu måste ta ansvar, är inte samma sak som att Socialdemokraterna skulle vilja göra sig för att vara oberoende av det ”oanständiga” partiet för att få igenom sina förslag i riksdagen.

Det om något visar den senaste mandatperioden med eftertryck.