Ledare

Ta strid mot schemaläggarna!

Man ska välja sina strider i politiken, annars får man inget gjort, brukar det heta. Det är ett budord KD borde ta på allvar vid fredagens partifullmäktige. Inför det har det nämligen blossat upp en strid om familjepolitiken.

Ledare

Partiledare Hägglund vill, tillsammans med hälften av partistyrelsen ta bort de två pappamånaderna. Förste och andre vice ordförande, Maria Larsson och David Lega, vill tillsammans med resterande delar av partistyrelsen låta dem vara.

Det är inte svårt att hitta principiella skäl för Hägglunds linje.

Men så är det det där med att välja sina strider. Det är tio år sedan den andra pappamånaden infördes, 17 år sedan den första.

Det är ett regelverksom, till skillnad från den nyare och extremt krångliga jämställdhetsbonusen, blivit en del av den svenska vardagen. Konstruktionen är att varje förälder har rätt till 240 dagar var med föräldrapenning. Vill man överlåta dagar till den andre föräldern kan man det, utom just då 60 dagar, pappa- respektive mammamånaderna.

Det är klåfingrigt. Familjen, inte staten, bör ha makten att lägga schemat för barnets första månader.

Men det är trots allt en begränsad klåfingrighet. Och det är därtill en klåfingrighet som inget parti, utom då delar av KD, över huvud taget reflekterar över att ta bort.

De andra partierna bryr sig inte så mycket om principiella frågor om familjens och individens frihet eller var gränserna för politiken ska gå. De tycker att det är viktigare att kunna säga att de ”tar jämställdheten på allvar”. Det är ett uttryck som när det används i svensk politik alltid betyder mer statlig styrning.

Liberalen Jan Björklund,som tidigare litat på svenska föräldrar, tror inte längre att de är vuxna uppgiften att bestämma vem som ska vara hemma med barnet och när. Han vill märka fler månader med statliga tvångsinstruktioner, vilket även är linjen från feministen Stefan Löfven.

Det är förmodligen bara en tidsfråga innan de får sällskap av ett antal förnyade moderater som gärna ställer sig på de statliga regleringsbarrikaderna.

Då vore det braom det fanns något parti som med kraft kunde opponera sig mot en sådan utveckling. Ett parti som är upptaget av inre splittring har sällan den styrkan.

Därför borde KD sluta att lägga energi på att bråka om vilken falang som är mest mot ett 17 år gammalt beslut och istället ägna sig åt att ta striden med dagens regleringsivrare.

Ledarredaktionen