Ta antisemitismen på större allvar
I november 2013 publicerade EU:s byrå för grundläggande rättigheter (FRA) en kartläggning av antisemitismen inom unionen. Rapporten som publicerades innan den senaste Gaza-konflikten bröt ut är skrämmande läsning. 29 procent av de judar som tillfrågats hade funderat på att emigrera eftersom de inte kände sig säkra i sina hemländer.
Det finns flera exempel.
I Frankrike har pro-palestinska demonstrationer utvecklats något som bara kan kallas pogromer. I Belgien mördade en hemvändande Syrienkrigare fyra personer i ett judiskt museum, och i Storbritannien har antalet antisemitiska incidenter fördubblats under det senaste året, enligt stiftelsen The Community Security Trust (CST).
Även bland svenska judar känns antisemitismen av, och utgör ett problem i deras vardagliga liv, enligt undersökningen. I Malmö har de antisemitiska hatbrotten ökat. Men även representanter för Judiska Föreningen i Borås som BT:s ledarsida varit i kontakt med, har vittnat om en ökad känsla av otrygghet, bland annat då enskilda judar ställs till ansvar för staten Israels politik.
Etnicitet och religion kan aldrig göras till något som är synonymt med en statsbildning. Därför är sådana kopplingar ett uttryck för antisemitism när det drabbar judar i Sverige och övriga världen.
Vad som också är oroande är att ett visst språkbruk som annars skulle vara oacceptabelt anses vara tillåtet när det gäller staten Israel. Som när Miljöpartiets kommunfullmäktige kandidat i Herrljunga, Jerker Nordlund, liknar Israel vid en "sinnessjukdom". Ordförande för MP i Västra Götaland menar emellertid att det inte var så farligt och att Nordlund minsann är "påläst och skicklig".
Ett underligt och milt sagt förvirrat omdöme med tanke på att Nordlunds språkbruk på facebook i allt väsentligt påminner om hur Ahmed Ramis Radio Islam lät på 1990-talet.
Självklart ska Israel kritiseras och kritiken ska vara hård när det är motiverat.
Men tankefiguren om att staten Israel representerar alla världens judar, bör tillsammans med antisemitismen som ide och politiskt program förpassas till historiens skräphög – där den hör hemma.
Ledarredaktionen
