Sverige ska säga ja till FN:s migrationsöverenskommelse

Ledare ,
Rohingya-fyktingar från Burma har fått skydd i Kutupalong i Bangladesh.
Foto: Altaf Qadri
Rohingya-fyktingar från Burma har fått skydd i Kutupalong i Bangladesh.

68 miljoner människor befinner sig på flykt i världen. Hur förhärdad måste man vara som människa för att vilja hävda, att detta lidande inte skulle vara allas ansvar att motverka och att lindra?

Ordet ”utmaning” är slitet och missbrukat. Men det är samtidigt på sin plats att använda det i ett sådant sammanhang som flyktingkrisen, främst eftersom den inte är av den arten att läget är hopplöst. Tvärtom – det finns hopp! Men det ställer stora krav på världens länder att faktiskt våga acceptera att alla har ett gemensamt intresse av att bidra till att just motverka flykt och lindra lidande.

FN-systemet har sina uppenbara brister, men det är samtidigt den bästa tillgängliga möjligheten vi har. Krig, förföljelse, hungersnöd, hopplöshet och annat som utmanar mänskligheten kan endast motverkas genom ett globalt ansvarstagande.

Det är varje medlemslands ansvar att bidra till att upprätthålla den enda organisation som i dagsläget faktiskt kan göra något. I det arbetet ryms såväl att villigt bidra med nödvändiga resurser som att också kritisera och agera när FN tappar fokus och riktning. Men samtidigt går det ett skall genom världen mot multilaterala överenskommelser. Den sittande presidenten i USA utgör ett oberäkneligt skräckexempel på vad som händer när de mest utvecklande och välståndsskapande nationerna i världen inte vill ta sitt ansvar.

Liknade utveckling pågår dessvärre även inom EU, där en antiliberal och populistisk regim i Ungern utmanar unionens demokratiska fundament. Antisemitism och islamofobi går under Viktor Orbans ledning hand i hand med en ohållbar och omänsklig asyl- och flyktingpolitik. Detta göder i sin tur såväl en växande främlingsfientlighet som ger näring åt de krafter som vill att fler länder ska stänga sin gränser för flyktingar och migranter. Det är föga förvånande också här som motståndet mot att EU får en modern och samtidsanpassad migrationslagstiftning är som allra starkast.

Dagen innan Lucia ska den av FN 2016 antagna New York Declaration for Refugees and Migrants tillföras ett ramverk som i varierande grad av detaljrikedom ger en fingervisning åt hur de åtaganden som alltså redan är beslutade ska kunna genomföras. De tar sig form av en lista med målformuleringar, men ägnar sig inte åt att i detalj reglera hur dessa mål ska uppnås. Bland annat omnämns hur risker ska förebyggas, men också om hur säkra och lagliga vägar för migration ska göras möjliga. Bilderna av drunknade flyktingar som flyter upp på stränder i södra Europa talar för att sådana vägar är både nödvändiga och önskvärda. En diskussion om framtiden för FN:s flyktingkonvention kan med fördel föras med migrationsöverenskommelsen som grund.

Själva överenskommelsen saknar folkrättsligt status. Den är inte bindande för enskilda stater. FN:s migrationsöverenskommelse ska således inte införlivas i svensk lag; till viss del är det som överenskommelsen tar upp för svensk del redan reglerat. Det ska mycket till för att tro att FN skulle kunna fungera som en lagstiftare där det globala ges företräde framför det nationella. Sverige äger rätten att utforma sin egen migrationspolitik. Grundlagarna äger riksdagen att besluta om.

Därför blir det inte så lite löjligt när allt från sverigedemokrater till Journalistförbundet får för sig att den skrivning som ingår i överenskommelsen om att enskilda stater inte ska bidra finansiellt till medier som ”främjar intolerans” skulle innebära ett hot mot den svenska tryckfrihetsförordningen, under vilken presstödet hör hemma. Den tolkningen är svårbegriplig.

Sverige ska säga ja till FN:s flyktingöverenskommelse. Allt annat vore otänkbart. Det gynnar landet att de globala migrationsfrågorna ges större uppmärksamhet. Fler länder måste ta större ansvar än hittills.