Sverige måste ta farväl av ”jobbparadoxen”
Det ekonomiska klimatet blir sakta men säkert kallare. I slutet av juli var 344 000 personer inskrivna som arbetslösa på Arbetsförmedlingen, en ökning med drygt 5 000 personer jämfört med samma månad i fjol. Den uppgiften kan läggas till andra som nu visar att konjunkturläget håller på att försämras. I dag, torsdag, kommer finansminister Magdalena Andersson (S) har redogöra för hur regeringen ser på nedgången.
Bittra erfarenheter av hur det brukar gå till när det ekonomiska läget vänder har lärt oss att det är de mest utsatta i samhället som råkar sämst ut. Enda sättet i längden för att mota konjunktursvängningarnas effekter är att se till att den förda politiken inte förvärrar läget, att de krympande resurserna användas klokare och att jobbförmedlingen fungerar effektivare.
I senaste numret av TCO:s tidning Arbetsvärlden intervjuas Centerpartiets chefsekonom Martin Ådahl. Han är en av dem som länge talat för att de arbetsmarknadspolitiska spelreglerna ska göras om och att Arbetsförmedlingen måste reformeras i grunden.
Med Januariöverenskommelsen får Ådahl som han vill, när en rödgrön regering i utbyte mot makten ska genomföra en liberal, marknadsorienterad revolution på ett område där den socialdemokratiska makthegemonin under 1900-talet varit som störst och gjort djupast avtryck. Denna revolution är därför välkommen av flera skäl. Främst dock för att den mycket väl kan bli en bra början till slutet för den svenska ”jobbparadox”, om vilken (c)hefsekonomen formulerar sig så här:
”I ett läge där vi lägger bland de största resurserna i västvärlden på att hjälpa arbetslösa, så har vi på toppen av en högkonjunktur en stor grupp arbetslösa som är permanent utanför”.
Det som inte längre kan accepteras är en arbetsmarknadspolitik som gynnar den som har jobb på bekostnad av den som inte har och inte får ett arbete. Dagens arbetsmarknadspolitiska modell ställer stora grupper utanför arbetsmarknaden. Funktionshindrade, unga utan fulla betyg, nyanlända, utrikes födda utanför Europa ställs regelmässigt åt sidan av rådande modell.
Detta kan inte få fortsätta.
När riksdagen 2018 antog Moderaternas och Kristdemokraternas budget innebar det att Arbetsförmedlingens anslag minskades radikalt. Förre generaldirektören Mikael Sjöberg valde då att varsla 4500 anställda. I slutändan var det dock ”bara” 1800 anställda som sades upp. 130 kontor över hela landet har också lagt ner, och det är inte bara Martin Ådahl som upprörts av denna hantering. Särskilt illa är det med tilltaget att säga upp dem med kompetens och erfarenhet av att hjälpa funktionshindrade till sysselsättning. Det är svårt att frigöra sig från misstanken att detta ska betraktas som en form av politisk protest eller sabotage.
Nu ska privata aktörer ta över matchningen, med början redan 2020. Samtidigt håller högkonjunkturen allt snabbare på att gå över i lågkonjunktur och jobbpress. En sak är att ändra detaljer, hitta nya utförare och andra sätt att arbeta effektivare. Men om det i botten av den svenska ”jobbparadoxen” finns ett strukturellt problem som håller de svagaste grupperna på arbetsmarknaden borta från jobben, vad talar då för att privata aktörer lyckas bättre?
Lite eller inget alls?
Gärna en snabb omställning av Arbetsförmedlingen, det borde vara fullt möjligt. Men viktigare är dock att fördjupa diskussionen om hur en svensk arbetsmarknadspolitik ska vara utformad för att göra den svenska ”jobbparadoxen” om intet.
