Ledare: Sverige behöver fler regementen

Ledare Artikeln publicerades
En bister ÖB Micael Bydén tillsammans med två väsentligen gladare representanter för regeringen, statsminister Stefan Löfven och försvarsminister Peter Hultqvist.
Foto: Jonas Ekstrˆmer/TT
En bister ÖB Micael Bydén tillsammans med två väsentligen gladare representanter för regeringen, statsminister Stefan Löfven och försvarsminister Peter Hultqvist.

Ett nytt regemente på Gotland är välkommet. Men Sverige behöver många nya regementen om landet ska kunna försvaras.

 

Ett nytt regemente på Gotland; det första som tillförts försvarsmakten sedan andra världskriget. Men i förhållande till den storlek och militära förmåga som nu återförs, handlar det likafullt mest om en symbolisk insats.

I början av 90-talet hade Gotland fyra regementen, 25 000 soldater var krigsplacerade på ön. Förutom ett pansarregemente fanns då även luftvärn, artilleri och kustartilleri.

Skillnaden mot dagens försvar är i det närmaste astronomiskt. Nygamla P18 utgörs av en mekaniserad stridsgrupp på 350 soldater, med ett mindre antal stridsvagnar som stått i malpåse, Stridsfordon 90 och pansarskyttesoldater som utbildats vid P4 i Skövde. 150 av dem är fast anställda, resten värnpliktiga eller tillfälligt anställda. Till Gotlands försvar finns sedan tidigare även Gotlands hemvärnsbataljon.

Ändå gjorde ÖB Micael Bydén en långtgående om än indirekt utfästelse i sitt tal under måndagens invigning: ”Vi lever i en säkerhetspolitisk verklighet av oförutsägbarhet och snabba skeenden, även i vårt närområde. För att möta varje hot och möta varje utmaning måste vi finnas där våra förmågor behövs. Dit hör Gotland”.

Dit är det trots allt en bra bit kvar. Först 2020 är Gotlands nya regemente utbyggt och inflyttat på garnisonsområdet på Tofta skjutfält – om miljöprövningen av verksamheten utfaller som regeringen hoppas. Det är långt ifrån givet att försvarets och landets behov kommer i första rummet i en sådan prövning.

 

Så var som bekant länge inte fallet. Länge rådde det ett brett samförstånd i riksdagen om att rusta ner försvaret. Vägen från invasionsförsvar till insatsförsvar ledde fram till ett läge där ”enveckasförsvaret” av en plats i landet i taget var vad som Sverige förmådde.

Först 2015 beslutade riksdagen om att åter införa permanent militär närvaro på Gotland. Ett beslut som borde ha fattats långt tidigare, inte minst med hänvisning till verkligheten.

Ty dagens situation i Östersjöområdet är inte ny. Säkerhetsläget hade under en följd av år dessförinnan försämrats på grund av ett politiskt och militärt allt mer aggressivt och utagerande Ryssland.

I början av 2018 kunde sju av åtta partier i riksdagen skriva under på att ett väpnad angrepp mot Sverige inte kan uteslutas. Det är en uppgradering av de folkvaldas sätt att formulera sig som utgör en signal om nya tider.

Att det dessutom numera finns en annan mental beredskap än tidigare för att vår omvärld är allt annat än säker och förutsägbar, vittnar den lilla broschyren Om krisen eller kriget kommer från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, som från och med måndagen börjar distribueras till alla svenska hushåll.

Texten är på sina ställen att betrakta som ett vittnesmål om en pågående uppgörelse med gårdagens försvarsnihilism: ”Många människor kan känna oro inför en osäker omvärld. Även om Sverige är tryggare än många andra länder, finns det hot mot vår säkerhet och självständighet. Fred, frihet och demokrati är värden som vi måste skydda och stärka varje dag”. (s.3) Och med lakonisk klarsyn förklarar myndigheten i texten varför den förmågan under lång tid varit så synnerligen usel: ”i många år har förberedelserna för krigsfara och krig varit mycket begränsade i Sverige” (s.9)

Det är här som P18 på Gotland kommer in i bilden. Även en liten ökning av landets försvarsförmåga ökar trovärdigheten.

Men alla är inte överens om att frihet, självständighet och demokrati är värt att försvara. Många så kallade ”fredsvänner”, till vilka allt från före detta ministrar och riksdagsledamöter till gatuaktivister ska räknas, gör vad de kan för att motverka och misstänkliggöra att Sverige bland annat samövar med andra demokratier inom ramen för Natos partnerskap för fred. Samma ”fredsvänner” försvarar dock gärna ett allt aggressivare och mer auktoritärt Ryssland och dess militära uppbyggnad,

Mot detta finns i MSB:s broschyr en klassisk uppmaning som tagits till heder igen och som ingick i föregångaren ”Om kriget kommer” från 1961:

"Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska."