Svenska Akademien dör utan sitt oberoende

Ledare Artikeln publicerades

Nej, Svenska Akademien behöver inte förändras eller reformeras. Det räcker gott med att befintliga ledamöter upprätthåller en god moral och följer de egna stadgarna.

Att ledamöter lämnar sina uppdrag när de inte kan fortsätta arbetet med hedern i behåll ska de ha en eloge för, även om det innebär att Svenska Akademien nu skakar i grunden.

Svenska Akademien skakar i grunden efter tunga avhopp men behövs som fristående kulturinstitution.
Foto: Lars Pehrson/SvD/TT
Svenska Akademien skakar i grunden efter tunga avhopp men behövs som fristående kulturinstitution.

De skräder inte orden. Klas Östergren skriver att obskyra hänsyn sätts före stadgarna, vilket innebär ett svek mot dess grundare (Gustav III) och höga beskyddare (Carl XVI Gustaf) samt uppgiften att företräda snille och smak. Kjell Espmark lämnar med orden: ”Integriteten är Svenska Akademiens själva livsnerv. När ledande röster inom Akademien sätter vänskap och andra ovidkommande hänsyn före ansvaret för denna integritet - då kan jag inte längre delta i arbetet.” Peter Englund menar att det tagits för stor hänsyn till enskilda, och alltför liten till stadgarna, samt att beslut har fattats som han varken tror på eller kan försvara.

I bakgrunden spökar skandalen om den så kallade Kulturprofilen, som anklagats för att ha utnyttjat kvinnor sexuellt, att ha ägnat sig åt ekonomiska oegentligheter och för att ha läckt uppgifter om nobelpristagare - och haft allt för nära kopplingar till olika ledamöter. Men även, enligt akademiledamoten Anders Olsson, en omröstning om uteslutning av en annan ledamot, som inte fick den majoritet som krävdes.

Svenska Akademien har en upphöjd position och en unik ställning i det svenska kulturlivet. Det är en fristående och rik institution, vars tillgångar är höljda i dunkel, och som inte bara delar ut Nobelpriset i litteratur utan också en rad kulturstipendier och bidrag. Men den mest värdefulla tillgången är Akademiens goda anseende och trovärdighet, som byggts upp under århundraden.

Sverige skulle bli kulturellt mer andefattigt om denna ärevördiga gamla institution inlemmades i övriga kulturlivets organisationsstruktur. Autonomin, bristen på insyn och de ålderdomliga traditionerna är inte Akademiens svaghet, utan dess styrka. Den Svenska Akademien ska fortsatt stå fri från såväl politisk påverkan som marknadens trender. Det handlar varken om en statlig myndighet eller ett aktiebolag, och krav på öppenhet och demokratisk kontroll är därför malplacerade. Nu måste Akademien återskapa förtroendet hos allmänheten. Det görs genom att uppvisa ryggrad, civilkurage och ämbetsmannaheder – och genom att följa stadgarna. Inte minst är detta något som kvarstående akademiledamöter borde fundera över.