Svårt begripa hur franska vänstern tänker

Ledare ,
Emmanuel Macron, 39-åringen, kämpar nu, i slutet av presidentvalskampanjen och inför första valomgången nu på söndag, skapa en mer personlig bild av sig själv. Här på besök på matmarknaden Rungis söder om Paris.
Foto:

På söndag går Frankrike till presidentval. Risken finns att vi låter oss luras av opinionsmätningarna. Risken finns också att vänstern inte förstår sitt eget och landets bästa.

I alla de senaste elva opinionsmätningarna som utförts under den senaste veckan har Nationella frontens Marine Le Pen fått mellan 21,5 och 23 procent av rösterna, medan den oberoende Emmanuel Macron fått 22 till 24. Vänsterpopulister Jean-Luc Mélenchon har föredragits av 18 till 22 procent och högerns Francois Fillon 18-21.

Under de två senaste månaderna har snittsiffran för de enskilda kandidaterna skiljt sig från snittet i samtliga mätningar gjorda under samma tidsperiod aldrig varit större än 0,7 procentenheter. Därför har den högt respekterade amerikanska valstatistik-sajten Fivethirtyeight höjt ett varningens finger. Sajtens skribenter Harry Enten och Nate Silver har särskilt reagerat på bristen på variation i mätningarna. ”De olika mätningarna ska inte vara så här överensstämmande om det inte förekommer ett omfattande flockbeteende”, skriver Silver på twitter.

Vad han syftar på är mätinstitutens oro för att i efterhand pekas ut för att ha hamnat rejält fel. Då är det mer bekvämt att lägga sig nära konkurrenterna i branschen. För utrymmet för olika tolkningar av enkätsvaren med väljare finns, vilket inte minst en artikel i New York Times visat, där fyra analytiker fick samma rådata och levererade fyra rätt så åtskilda resultat. Och ”herding”, som fenomenet kallas i branschen, är nästintill omöjligt att avslöja.

För att ge ytterligare en bild av den osäkerhet som råder inför valet på söndag indikerar tidskriften Economist prognos att alla fyra ledande kandidaterna har 30 till 70 procents chans att gå vidare till andra valomgången.

Den mest rimliga kandidaten att anförtro Élyséepalatset efter Francois Hollande är den på många sätt märklige och fortfarande tämligen okände 39-årige Emmanuel Macron, som alltså ställer upp som oberoende kandidat.

Det pratas, med rätta, mycket om faran med Nationella frontens Marine Le Pen, som – bortsett från att hon synes ha missbrukat EU-pengar genom att låta Bryssel betala de egna medarbetarnas löner – borde anses som omöjlig för varje normalt funtad fransos enbart på grund av sin korrupta relation till Vladimir Putin i Moskva. För att inte tala om rashetsen.

Men lika svårt är det att begripa att normalt funtade fransoser synes redo att lägga in röst på vänsterpopulisten Jean-Luc Mélenchon. Som inte ens klarar av att fördöma Rysslands annektering av Krim. Som – trots att han är EU-parlamentariker – är lika populistisk och fientlig till EU och frihandeln som Le Pen. Som är gammelkommunist och stödde Sovjets invasion i Tjeckoslovakien.

Ja, han är en skicklig retoriker, han ger ett kraftfullt intryck och är skicklig med sociala medier. Men att franskt vänsterfolk låter sig tjusas så lätt är genant. Och apropå opinionsmätningar finns det dem som menar att Mélenchon skulle ha lättare än Macron att vinna över Le Pen i den andra omgången. Pest eller kolera.

Så nu i slutspurten kämpar denne Macron, den före detta investmentbank-killen och före detta ekonomiministern, en typisk insider, med att förändra den välputsade bilden av sig själv. Som när han härom dagen besökte byn Bagnères-de-Bigorre i Pyrenéerna nära spanska gränsen. Där fanns knappt några väljare att möta, men de 20 journalisterna i släptåg fick se honom vandra runt där hans far- och morföräldrar en gång bodde, som ett sätt att visa att han har ett ursprung, en plats som definierar även honom.

Denne Macron har skapat en rörelse han valt att kalla ”En Marche!”, ”Framåt!”. Begreppet är medvetet valt för att kunna locka snart sagt vem som helst som inte vill kasta ut invandrarna och fortfarande tror på EU.

Vi – Sverige, Europa och resten av världen – får hoppas att han har tänkt rätt.