Svara på den svåraste frågan om välfärden
I veckan presenterade Sveriges kommuner och landsting, SKL, sin ekonomiska vårrapport. Inte minst landets kommuner står starka i en tid som domineras av högkonjunkturens optimism och känsla av odödlighet.
Men som alltid när det är hett finns det en risk att bränna sig.
Trots det goda ekonomiska läget är bilden av vad kommunerna förmår allt annat än ljus. Två exempel på detta är Göteborg, som nu är nära nog sämst i Sverige när det gäller företagsklimatet, och Borås, som dras med stora kvalitetsproblem i bland annat äldreomsorgen. Och sambandet är uppenbart: Högkonjunktur, tillväxt och ökade skatteintäkter kan inte på egen hand göra strukturella och politiska problem om intet.
Den offentliga sektorn är en koloss på lerfötter. Dessutom med fickorna fulla av pengar. SKL:s rapport talar om att det varit ”många goda år”, om än inte för alla kommuner. Ändå går de goda åren går mot sitt slut, dock inte på grund av att det väntar en naturlig och återkommande konjunktursvängning.
Redan nu är personalbristen inom offentlig sektor sådan att den stora välfärdsmaskinen hackar. Trots ökade skatteintäkter kommer dessa inte att öka i tillräcklig omfattning för att klara välfärden fram till 2025, framför allt med tanke på att antalet arbetade timmar inte kommer att öka på samma sätt som tidigare.
Men det dilemmat kan delvis formuleras annorlunda, och då bäst som en fråga: hur ska kommunsektorn, som redan med råge är den största arbetsgivaren i landets 290 kommuner, kunna leva upp till sitt stora åtagande utan tillräckligt med personal?
Det är ju just detta som ryms bakom termen ”färre arbetade timmar”; inte att de som redan jobbar inte gör tillräckligt, utan att de växande behoven kräver att långt fler än idag anställs. Vilket i sig blir allt svårare, inte minst med tanke på att den arbetsföra delen av befolkningen blir allt mindre och den som ska servas blir allt större.
För Borås del handlar det om ett ökat behov av personal som motsvarar cirka 20 procent av dagens personalstyrka, vilket framgår av den personalekonomiska redovisning som lades fram för fullmäktige i veckan. Enligt den prognos som görs kommer antalet undersköterskor på grund av demografiska faktorer och pensionsavgångar att behöva öka med 842 heltidsanställda. Utifrån fram samma resonemang måste förskollärarna bli 305 fler än i dag och grundskolan få ett tillskott av 258 utbildade, legitimerade och engagerade lärare.
Totalt för nio olika yrkesgrupper handlar det om att Borås stad ska locka till sig 2015 personer fram till 2026. Går det? Är löneläget tillräckligt intressant? Är villkor och arbetsmiljö sådan att Borås lockar mer än andra kommuner, inte minst med tanke på att sjukfrånvaron 2017 låg på drygt 17 procent bland vårdbiträden, 13 procent bland undersköterskor och 12 procent bland förskollärare?
Den största samhällsutmaningen av i dag är varken terrorhot, invandring eller integration. Det ska mycket till för att inte se att den svenska välfärden framför allt hotas av sin egen struktur och inre, bristfälliga logik. Därför krävs det ännu en gång en debatt om vad välfärden ska omfatta, hur detta ska finansieras och vilken balans som ska råda mellan det som kommunsektorn gör i egen regi eller som utförs på entreprenad och vad medborgarna därutöver själva måste ta ökat ansvar för.
Den debatten borde av givna skäl vara valets viktigaste fråga.
Dessvärre är den för omvälvande och omfattande för att partierna skulle vilja byta ut den mot att kommunicera det enklare och mer banala med väljarna.
En välfärdsreform för att möta de väntade behoven lär därför dröja. Men det ska inte hindra att redan nu göra vad som göras kan under rådande omständigheter. Borås stad är i ett viktigt avseende på rätt väg med ambitionen att bättre ta tillvara på de resurser som redan är anställda. Det är glädjande att kommunen säger sig vilja ”utmana traditionella arbetssätt och ha en beredskap för att möta omfattande förändringar” genom att under nuvarande och nästa år bland annat satsa på att uppmuntra äldre medarbetare att jobba vidare efter fyllda 65.
En annan sådan ljuspunkt är den uttalade ambitionen att ”öka anställningsbarheten för de personer som står till arbetsmarknadens förfogande”, Bland inrikes födda är sysselsättningen rekordhög. Men det finns en outnyttjad resurs som framträder ur arbetsmarknadsstatistikens kolumn för utrikes födda visar på, där arbetslösheten totalt sett idag ligger på 20 procent. I gruppen 18 till 24 år är den dessutom hela 27 procent.
Hur avser Borås stad att agera för att minska den klyftan till boråsarnas välfärdsfördel? Ett svar på den frågan borde kunna ges redan i valrörelsen.
