Jöran Svahnström: Vi behöver försvara varandra

I lång tid - fram till Stockholms blodbad - styrde danska kungar över Sverige. Gustav Vasa ändrade på det 1523. Så småningom blev också de sydsvenska landskapen, Gotland, Bohuslän, Halland, Jämtland och Härjedalen svenska igen efter lång dansk överhöghet.

Den senaste och, får vi verkligen hoppas, sista striden stod 1814 då Danmark fick lämna ifrån sig Norge till Sverige. I fredsförhandlingarna krävde Sverige dessutom Island, Grönland och Färöarna. Så blev det nu inte.

Det historiska perspektivet på försvarsfrågan är viktigt. Sverige har inte varit i krig på 200 år medan Danmark så sent som 1940 ockuperades av Hitler-Tyskland. Detta faktum lever kvar i den danska befolkningen. Det finns en skepsis gentemot den svenska alliansfriheten och neutraliteten; en del anser att den var (och är) ett uttryck för feghet. Andra vill gärna minnas hur Sverige under andra världskriget tog emot flyktingar, i första hand judar, från Danmark.

Idag är forna tiders krig ett minne blott och nu samverkar våra båda länder i en rejäl försvarsgemenskap. Det är bra men det hade förstås gått ännu lättare om Sverige varit med i Nato och Danmark ingått i EUs försvarspolitiska samarbete. Här borde de båda länderna tänka om och sluta att hänvisa till något slags förment oberoende. Även Finland borde naturligen vara med i Nato.

Vi behöver varandra - inte minst med tanke på den ryska opålitligheten. Annekteringen av Krim, det aggressiva agerandet i det östra Ukraina och politiken gentemot Georgien och Syrien har utmanat den europeiska säkerhetsordningen. Hotet om att Ryssland vill använda militär makt för att uppnå politiska mål oroar. Till detta kommer det spöke som cyberangreppen utgör.

Klokt nog har arbetet inom NORDEFCO (det nordiska försvarssamarbetet) utökats samtidigt som Sverige och Danmark så sent som 2018 slutit nya särskilda avtal som bland annat handlar om ökad tillgång till respektive lands luftrum.

Det danska försvaret - som har en bred folklig uppbackning - fick i januari 2018 en betydande ekonomisk injektion. Det var faktiskt första gången sedan det kalla kriget som försvaret fick ett rejält budgettillskott. Nu tillförs försvaret 12,8 miljarder danska kronor fram till 2023. Därmed använder Danmark 1,3 procent av landets BNP på försvaret - runt 22 miljarder per år. Men det är ännu en bra bit upp till de 2 procent som är Natos målsättning för medlemsländerna. Och - det är blott 0,37 procent av den danska befolkningen som just nu är kampklar (kan jämföras med 0,42 procent i USA, 0,56 procent i Ryssland och hela 3,76 procent i Nordkorea!).

Det danska försvaret har länge främst inriktats på att sända styrkor och hjälp ut i den stora världen. Nu ändras detta i och med det senaste försvarsbeslutet. Försvaret "kommer hem" - det är Ryssland som ska fås att förstå att Danmark har ett starkt försvar och att ett väpnat angrepp vore oklokt. När försvarsbasen i Danmark därmed är säkrad - ja, då är det bara den diplomatiska vägen som ska vara framkomlig för ryssarna. Det är budskapet.

Som under folkstrejken i Danmark 1944 då det sattes ett stor banér upp på Istedgade i Köpenhamn - i protest mot ockupationsmakten:

"Rom og Paris kan I ta' - men Stalingrad og Istedgade overgiver sig aldrig."

Och den danska försvarsviljan - då som nu - uttrycks också fint i motståndsrörelsens favoritpsalm; "Altid frejdig når du går":

”Kæmp for alt, hvad du har kært;

dø, om så det gælder,

da er livet ej så svært,

døden ikke heller.”