Suhonen: Shekarabis sanering utmärkt mot korruption

Ledare Artikeln publicerades

Karriärbyten från politiken till näringslivet kräver tydligare regler. Civilministern bör stöttas i sin nya satsning.

Civilminister Ardalan Shekarabi (S) har i skuggan av alla kriser och uppvispade stämningar i landet dragit igång ett nödvändigt saneringsarbete. Det handlar om den svängdörr i staten som installerades någon gång på 1990-talet och sedan dess byggts ut varje år. Det handlar om politiker à la Björn Rosengren (S) som går direkt från regeringen till Stenbecksfären, med huvudet fullt med handlingar och planer, och om Göran Hägglund (KD) som först öppnade sjukvård och äldreomsorg för privat kapital och vägrade varje reglering för att sedan gå till vård- och omsorgsjätten Aleris, där han för övrigt gör Filippa Reinfeldt (M) sällskap.

Listan kan som alla vet göras ohemult lång. Lägger man vid sidan om tunga politiker som inom sitt fackområde gör välbetald näringslivskarriär också alla dem som arbetar inom PR-bransch, kommunikationskonsulter och lobbyister så blir listan ohanterlig. Politiken har som statsvetarprofessorn Bo Rothstein uttryckte det vid civildepartementets seminarium i måndags på Rosenbad förändrats i grunden: Man kan bli riktigt rik på politik i Sverige idag.

Det gäller inte bara politiker utan i lika hög grad det sammelsurium av politiska och på pappret-oberoende tjänstemän på hög nivå som genom att byta till näringslivet kan växla ut sitt offentliga kontakt- och förtroendekapital till ekonomiskt kapital.

Den största orsaken till denna utveckling är att företag vill in och göra marknad på skattepengar och att politikerna då blir viktiga murbräckor och rådgivare.

Vad är problemet? Ja, mycket i denna nya politik är problematiskt men inte ohanterligt. Regelverk kan inspireras av det som just införts i Norge som också redovisades vid seminariet. Det norska exemplet visar på ett land där det parlamentariska systemet tagit ansvar för sitt eget förtroendekapital.

För svängdörrarna ökar korruptionsrisken. Bara misstanken om att Filippa Reinfeldt eller Göran Hägglund faktiskt hade i åtanke när de arbetade politiskt: Vad ska jag göra sen, efter politiken?. Fick de två sistnämnda rent av betalt för LOV-systemet med ett par rejält arvoderade styrelseposter?

Tyskarna säger som bekant att fisken ruttnar från huvudet och neråt. Och något liknande gäller också demokratin och dess institutioner. Vi är ett u-land vad gäller formella regler och karenstider. Vi kan inte längre tro att vi i Sverige är immuna mot korruption. Det är vi inte, eftersom genvägen, att se snabbspår och besticka sig är ett mänskligt drag. Det man kan göra är att upprätta regler som förbjuder, förvårar och kanske stoppar vissa delar och vissa rörelsemönster. Det andra att upprätthålla en etisk princip kring offentliga uppdrag i allmänhetens tjänst. Det är nämligen något annat att inneha ett offentligt uppdrag som förtroendevald eller anställd än att arbeta i ett privat företag. Men den moraliska nivån kan bara grundläggas om man definierar tvingande regler och lagar.

Det är positivt att civilministern tar itu med detta. Han bör ge direktiv till en utredning omgående. På sikt behöver vi en stor maktutredning för att få grepp om dagens maktförhållanden.

Gedigen forskning vid Göteborgs universitet visar att det är förtroendet för de offentliga institutionerna som avgör människors känsla av tillit till varandra. Därför måste korruptionen kvävas, och man måste börja i toppen.