Strejkvapnet används ansvarslöst

Ledare Artikeln publicerades
I Göteborgs hamn, Nordens största, pågår sedan flera månader en arbetsplatskonflikt mellan företaget som driver hamnen och hamnarbetarförbundet.
Foto:Adam Ihse/TT
I Göteborgs hamn, Nordens största, pågår sedan flera månader en arbetsplatskonflikt mellan företaget som driver hamnen och hamnarbetarförbundet.

Hamnarbetarkonflikten fortsätter att ställa till det för svensk handel, för Borås och Sjuhärads många logistikföretag. Det är hög tid att lagstiftarna begränsar strejkrätten.

Allt fler drabbas av det faktum att gods och varor fastnar i Göteborgs hamn. Kan inte logistikföretagen leverera, vilket blir följden av strejken, går de förr eller senare omkull och de anställda förlorar sina jobb.

Att jobba på lagret i ett logistikföretag är i de flesta fall ett låglönejobb. Hamnarbetareförbundets medlemmar tjänar i snitt 49 500 kronor i månaden inklusive fasta och rörliga tillägg samt övertidsbetalning. Redan den löneklyftan i sig tillför ett perspektiv till hamnkonflikten som borde få nackhåren att resa sig på dem som i debatten oroas för att den svenska arbetsmarknaden håller på att ”glida isär”.

Strejkrätten är grundlagsskyddad men ordet ”proportionalitet” är det inte och ingår under alla omständigheter inte i fackets ordlista. Sverige har världens mest liberala konfliktregler. Under åren har arbetsmarknadens parter i regel klarat av att hantera denna för svenska omständigheter unikt stora frihet. Hamnkonflikten i Göteborg utgör dock ett väsentligt och i ordets allmänna betydelse samhällsfarligt undantag.

I januari i år skrev Västsvenska Handelskammarens vd Johan Trouvé ett brev till berörda ministrar i regeringen. Trouvé vädjade till dem att verka för att en proportionalitetsprincip förs in i lagstiftningen. Strejkrätten måste begränsas så att ”stridsåtgärder som står i uppenbart missförhållande till åtgärdens omfattning, förklaras ogiltiga”. Sedan dess har handelskammaren haft ett möte med arbetsmarknadsminister Ylva Johansson om saken och ett nytt är inplanerat till nästa vecka.

Att för svensk del göra det som är normalt i andra länder, att införa regler som delvis begränsar den oproportionerliga stora skada som även en mindre arbetsmarknadskonflikt kan orsaka, är inte gjort i en handvändning. Alliansregeringen klarade under sina åtta år vid makten inte ens av att ta debatten. Den som tror att dagens socialdemokratiskt ledda regering, där statsministern själv är före detta ordförande för Metall, skulle vara villigare, lurar bara sig själv.

Den svenska modellen har onekligen sina fördelar. Men den är likafullt ändå oförenlig med de oavvisliga krav som måste kunna ställas i en rättstat; i dag saknar medborgarna alla möjligheter att utkräva ansvar för hur facket utövar den enorma makt det fått av staten att förvalta på ”entreprenad”.