Stjernkvist: Vi kan känna oss lite lugnare efter terrorn

Ledare
Natten till tisdagen samlade gatukontoret i Stockholm ihop alla tusentals blommor som människor placerad på de spontana platser som uppstått efter terrordådet vid Åhléns i Stockholm. Men så sent som på annandag påsk fylldes högarna på.
Foto:

Efter terrordådet för snart två veckor sedan har det skrivits spaltkilometer om proffsiga poliser, självuppoffrande sjukvårdare och säkert lika mycket om hjältemodiga medborgare och om ett helt folks (nästan i alla fall) solidaritet med offren.

Artikeln publicerades 19 april 2017.

Varenda stavelse är välmotiverad. I ett svårt läge gjordes många insatser för att rädda liv och för att försvara det samhälle flertalet tror på. På ett liknande sätt gjordes berömvärda insatser efter den djupt tragiska bussolyckan i Härjedalen.

Vanligtvis väldigt vresiga skribenter har även berömt ansvariga politikers insatser. Ibland med en viss förvåning konstateras att statsminister Stefan Löfven har uppträtt som en statsman.

Hm, varför är det anmärkningsvärt att ansvariga klarar av att utföra sina uppgifter i ett utomordentligt allvarligt läge? S-redaktören Widar Andersson och andra har apropå berget av blommar och havet av solidaritet frågat sig vad vi egentligen trodde om folk i allmänhet? Varför förefaller så många förvånade över att människor gör det som rimligen är naturligt, nämligen att visa medkänsla?

Åter igen, missförstå mig inte. Jag vill inte för ett ögonblick devalvera enskildas mod och ansvarskänsla. Ingen kan rimligen förvänta sig, än mindre begära, att läkare och sjuksköterskor och andra ska springa rakt in i ett blodigt kaos för att försöka rädda liv. Statsministern och andra agerade balanserat från första stund och det folkliga engagemanget är utan tvekan imponerande.

Trots det, Widar Anderssons fråga är relevant. Varför förefaller så många förvånade?

Förklaringen är förstås den skarpa kontrasten. Till vardags matas vi med ständiga rapporter om farliga medmänniskor, brister i sjukvården och polisens ineffektivitet. Politiker beskrivs inte så sällan som mer eller mindre inkompetenta. Självfallet finns det en bakomliggande orsak till vreden och kritiken, men det betyder inte att den vardagliga debatten ger en rättvis bild av hur vårt samhälle fungerar.

Det ligger så att säga i sakens natur att vi till vardags uppmärksammar bristerna. Det skulle onekligen vara märkligt om det blev en nyhet varje gång som en sjuksköterska ger rätt medicin eller en polis gör ett korrekt ingripande eller – för att ta ett riktigt välkritiserat område - när en lärare lyckas lära en elev multiplikationstabellen.

Men.

Det finns skäl fundera på hur vi till vardags uttrycker oss om vårt samhälle och våra medmänniskor. Då kanske vi kommer fram till slutsatsen att det jämförelsevis och trots allt inte är så tokigt, och att flertalet i vårt samhällsmaskineri är väl kvalificerade för sina uppgifter. Det betyder inte att vi ska blunda för bristerna eller förminska hotet från terrorister och andra våldsverkare, men det gör att vi förhoppningsvis känner oss lite lugnare när vi möter en medmänniska i vardagen. Vi förblir förhoppningsvis vaksamma, men mindre rädda och därmed något mer trygga.

Och är det något vi behöver efter den senaste tidens fruktansvärt tragiska händelser så är det just vaksamhet och trygghet.