Lars Stjernkvist: Vi har mycket att samarbeta om
Förekomsten av en gemensam fiende ska alltså inte underskattas, men det behövs mer för att forma ett fungerande samarbete. Politikers huvuduppgift kan aldrig vara att stoppa någon annan. Den kan inte heller vara att finna kompromisser i frågor som gnager och orsakar konflikt. Visst, om Socialdemokraterna och mittenpartierna ska finna varandra, då krävs en förmåga att kompromissa om arbetsrätten och vinster i välfärden och andra frågor där partierna tycker olika, men den förmågan är inte tillräcklig för att forma ett samarbete.
För att samarbetet ska få livskraft och vara uthålligt krävs att det finns frågor som förenar, gemensamma projekt som alla är ense om att driva.
Om den här veckans samtal ska leda till någon form av samarbete över blockgränsen beror följaktligen på hur lång listan med gemensamma projekt blir. För egen del tycker jag att den borde bli rätt imponerande.
Det borde vara möjligt enas om ett långsiktigt program för att förbättra skolan och stärka vuxenutbildningen. Mad tanke på att vi redan i dag har en betydande arbetskraftsbrist inom många områden så finns det knappast någon som förnekar behovet av mer yrkesutbildning med mera. S, Mp, C och L borde även kunna bli ense om finansieringen.
Klimatfrågan borde vara huvudfrågan för alla regeringar, och här finns en betydande samsyn mellan partierna. Motståndet finns på högersidan, och ju längre ut på högersidan man kommer, desto större ovilja att ta till sig forskarnas fakta. Redan i dag är Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet ense om stora delar av klimat- och energipolitiken.
Olika åsikter om rörligheten över gränserna, EU och över huvud taget samarbete över gränserna sliter i dag sönder både regeringar i olika länder men också partierna. Internationaliseringens argaste motståndare finns både långt till höger och vänster och därför borde balanspunkten finnas ungefär där dagens regering men även C och L befinner sig.
Det borde alltså finnas frågor som förenar partierna. Lägg därtill att det finns skillnader mellan socialdemokrater och liberaler som gör den samlade uppfattningen bättre än respektive partis.
För ett par veckor sedan besökte jag Frisinnade klubbens möte i Stockholm. En klubb dominerad av seniora folkpartister. Vi diskuterade mänskliga rättigheter och jag blev påmind om åsiktsskillnaderna, men också om att det händer spännande saker när liberalens patos för en förstärkt rättighetslagstiftning möter socialdemokratens krav på rättvis fördelning. Kort sagt, i politiska möten kan ibland 1+ 1 bli 3.
Jag vet, det finns massor med argument mot ett vänstermitten-samarbete. Trots det, om vi utgår ifrån vad som mer än något annat borde bestämma kraften i ett samarbete, då ser det inte så pjåkigt ut.
