Lars Stjernkvist: Tredje gången gillt – tack vare L
Det känns onekligen som ett historiskt vägskäl. Ett tillfälle då det avgörs om den strikta uppdelningen i ett höger- och ett vänsterblock fortsatt ska prägla svensk politik.
När jag gräver i mitt minne kommer jag på att det åtminstone har funnits två liknande ögonblick i modern svensk politisk historia. Det första var 1994, efter ett val då Socialdemokraterna ökade kraftigt och alla förväntade sig att partiet med hjälp av Vänsterpartiet skulle överta makten efter Bildt-regeringen.
Ingvar Carlsson ville bryta upp blockpolitiken, och Bengt Westerberg och Folkpartiet visade ett uppenbart intresse för en blocköverskridande regering. På den tiden var jag S-riksdagsledamot och gillade idén. Problemet var emellertid att jag var rätt ensam om min uppfattning i vår riksdagsgrupp, och efter diverse diskussioner valde Socialdemokraterna att bilda en egen regering.
Åtta år senare, 2002, hade Socialdemokraterna ånyo gjort ett bra val och alla förväntade sig fortsatt S-regerande med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Då var jag partisekreterare och deltog i samtalen med Miljöpartiet. Vad jag inte visste då, men är väl medveten om i dag, är at parallellt med våra samtal fördes samtal mellan borgerliga företrädare och miljöpartisterna. Åter igen var det Folkpartiet som tog initiativet till samtal över blockgränsen.
Efter minst sagt dramatiska turer bestämde sig Miljöpartiet för att vänligt men bestämt tacka nej till en regering med Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna och istället stödja fortsatt S-regerande.
Det känns följaktligen som tredje gången gillt. Åter igen är blocken i gungning och åter igen är det Folkpartiet/Liberalerna som orsakar rörelsen, den här gången tillsammans med Centerpartiet. Det som talar för att blockpolitiken bryts upp den här gången är att det numera finns ytterligare en konfliktlinje i svensk politik. Om L och C står fast vid att kampen för öppenhet och tolerans är överordnad andra frågor, ja, då får Ulf Kristersson ett nej idag.
Vad händer då? Jag hoppas förstås på att det även denna gång slutar med att S ingår i regeringen, gärna tillsammans med L och C. Jag inser emellertid att vägen till en blocköverskridande regering är lång och guppig. Därför anar jag att det kan bli en C-L-regering, som förvisso blir liten men möjligen tillräckligt stark för att bryta upp dagens låsningar.
