Lars Stjernkvist: Tiggande ska inte vara en del av vår vardag

För några år sedan ringde det en tjänsteman från Borås kommun och undrade hur diskussionen om tiggande EU-migranter gick i Norrköping. Han ringde runt till större kommuner och jag minns att jag svarade lite yrvaket. Nja, det var ingen större diskussion, svarade jag.

Det var då det.

Sedan dess har frågan debatterats flitigt nationellt och varit föremål för en statlig utredning och debatterats i nästan alla landets kommuner. Regeringen har tagit upp den inom EU och försökt utöva påtryckningar på tiggarnas hemländer, framför allt Rumänien och Bulgarien. Det finns några lokala tiggeriförbud och i Eskilstuna finns sedan den 1 augusti en skyldighet för alla som tigger att begära ett tillstånd hos polisen.

Polariseringen förefaller total. Förbudsivrare och vi som har uttryckt sympati för Eskilstunas modell buntas ofta ihop. Vi anses alla slå på tiggarna. På den andra sidan finns alla som menar att det är fel med både tillstånd och förbud eller andra restriktioner.

Och medan vi verbalt fortsätter att slå varandra i huvudena så fortsätter tiggarna att räcka fram sina pappersmuggar i förhoppningen att vi ska avstå några kronor. Antalet varierar, men det handlar totalt om några tusen personer. Ungefär lika många i dag som den gången då kommunens tjänsteman ringde runt till landets kommuner.

Jag känner mig egentligen inte hemma i något av lägren. Fattigdom kan aldrig lösas genom att slå på de fattiga. Visst har alla ett personligt ansvar, men vi kan inte blunda för att många av tiggarna är romer och bär århundraden av fördomar och förtryck på sina axlar.

Det är inte heller rimligt att bjuda in dem till det svenska välfärdssamhället. De är EU-migranter, inte flyktingar, och formellt är de här som arbetssökande och har rätt att vistas här under tre månader. Ansvaret för att hjälpa dem är Bulgariens och Rumäniens.

Det allra sämsta alternativet är att inte göra något alls. Eskilstuna S-ledare får kritik, inte minst från vänster. Det är onekligen anmärkningsvärt att människor med hjärtat till vänster, och som säger sig ha ett mycket stort hjärta, i praktiken driver en linje som gör tiggandet till en del av vår vardag.

För mig är det en främmande tanke.

Eskilstunas modell är inte oproblematisk. Det känns inte helt rätt att göra tillstånden till en polissak. Därför finns det goda skäl att justera modellen. Det kanske är möjligt att införa någon slags anmälningsplikt för EU-migranter, åtminstone efter tre månader i landet. Allt i syfte att få veta vilka som finns i vårt land och därmed en möjlighet att ta kontakt med hemländer och hemkommuner när de lider nöd.

För trots det höga tonläget och de bombastiska slagorden är vad jag begriper nästan alla ense om att det egentligen bara finns en enda hållbar lösning, nämligen att tiggarnas hemländer tar sitt ansvar. Den enigheten borde bädda för en betydligt mer ödmjuk diskussion.