Lars Stjernkvist: Socialdemokraternas ”problem” är i själva verket en styrka
Som gammal partisekreterare är jag nog att betrakta som jävig, men jag har svårt tro att det ligger något i spekulationerna. Mitt parti Socialdemokraterna har utan tvekan problem. Flera problem. Personfrågorna är emellertid ett av de mindre.
Då gnager migrationsfrågan betydligt mer. Trots att den egentligen aldrig har varit särskilt uppmärksammad inom partiet. Under flera decennier kunde socialdemokrater och moderater göra upp i riksdagen om balansen mellan reglerad invandring och öppenhet. Visst väckte åtstramningar under 1980- och 90-talen en del reaktioner i de egna leden, men upprördheten var begränsad. Idag är det annorlunda. Migrationen har blivit viktig för väljarna, och då blir den viktigare för alla partier.
Januariavtalet och samarbetet med Centerpartiet och Liberalerna är en ännu besvärligare fråga. Det skriver jag inte därför att jag tror att det finns någon särskilt stark opinion mot överenskommelsen. Nej, det som förenar socialdemokrater mer än något annat är övertygelsen om att det i nästan alla lägen är bättre med en anständig kompromiss än en renlärig reservation. Ansvarskänslan finns i socialdemokraters gener.
Frustrationen och debatten handlar istället om hur partiet ska agera inom ramen för samarbetet. Få ifrågasätter som sagt kompromisserna, men många önskar en tydligare partilinje när det gäller skatter och välfärd. Det är inget konstigt med det. När nästan alla kommuner tvingas dra ner, många kraftigt, inom skolan och vården, då är det fullt begripligt att många lokala S-företrädare önskar ett mer kraftfullt stöd från rikspolitiken.
Jag är själv kommunpolitiker och känner samma frustration. Och det är ingen tvekan om att det bubblar rejält bland aktiva. Risken finns att glappet mellan lokala och nationella företrädare vidgas och att partiet förlorar trovärdighet i sin hjärtefråga, en väl fungerande välfärd.
Samtidigt händer det något som gör mig hoppfull. Det finns i dag fler forum för bubblandet. Kommunpolitikerna har sina, men även tankesmedjor och Reformisterna och andra grupperingar kanaliserar olika S-röster.
Inom mitt parti har det alltid funnits en oro för splittring, att olika fraktioner ska ägna mer kraft åt att strida mot varandra än andra partier. Ännu farligare är att debatten undertrycks, att olika åsikter inte bryta mot varandra.
Det finns idag en livligare intern debatt än på väldigt länge, och jag förstår att i det sammanhanget kan inte ledarskapets betydelse underskattas.
