Stjernkvist: Romson fick ta orimligt stort ansvar

Ledare Artikeln publicerades
Foto:Thomas Johansson

Den senaste tidens politiska avgångar är på sätt och vis beklagliga. Åsa Romson fick ta ett stort, orimligt stort, ansvar för problem som handlar mer om partiet och politiken än om personen.

När det gäller Mona Sahlin förstår jag fortfarande inte sambandet mellan det hon kritiseras för och hennes eget minst sagt dramatiska beslut att avgå.

När väl detta är sagt; generellt sett tycker jag inte att politiker avgår för ofta. Tvärtom, fler borde avgå oftare, och det borde vara mer naturligt att gå ut ur och in i politiken.

För drygt tio år sedan lämnade jag uppdraget som Socialdemokraternas partisekreterare. Själv tyckte jag det var rätt odramatiskt. Efter fem år med ett påfrestande uppdrag och sammanlagt 13 år i rikspolitiken var det dags sluta pendla och göra något annat. Men jag förstod att andra upplevde det som mer anmärkningsvärt. Journalister och andra anade att det snarare var konflikter än hemlängtan, som låg bakom beslutet. Särskilt då jag inte kunde svara på frågan vad jag skulle göra i framtiden. En del kollegor i min närhet resonerade ungefär likadant, och menade att ingen sansad människa frivilligt lämnar ett välbetalt och statusfyllt uppdrag utan att gå till något likvärdigt jobb eller uppdrag.

Omgivningens skepsis gjorde mig än mer övertygad att jag gjorde rätt. Det måste vara möjligt lämna ett ansvarsfullt uppdrag med förhoppningen att mina erfarenheter ska ses som en merit i andra sammanhang. Politiker är inget yrke, utan ett förtroendeuppdrag som kan ta slut i vilket ögonblick som helst. En orsak kan självfallet vara att din uppdragsgivare tröttnar, men du själv måste också dra en gräns när uppdragsgivarens krav inte går att förena med ditt eget politiska samvete. Därför måste förtroendevalda alltid vara beredda göra något annat.

Dessutom borde det vara naturligt att komma tillbaka. Jo, det finns återvändare. Mona Sahlin beskrivs ibland som comeback-Mona. Ardalan Shekarabi är en annan som lämnat politiken och sedan kommit tillbaka. Men mitt minne säger mig att det inte är särskilt vanligt med återvändare, särskilt inte om vederbörande avgått av obegripliga eller mindre smickrande skäl.

Om vi vill ha en vital demokrati behövs en förändring. Trots risk för att tala i egen sak hävdar jag att det är dags uppvärdera politiska erfarenheter. Vill vi ha bra politiker, då borde vi betrakta erfarenheter från det politiska livet som meriter i arbetslivet. Det är dags sluta se det som en ”politisk” tillsättning när till exempel en före detta riksdagsledamot får ett nytt och ansvarsfullt jobb.

Även partierna måste stimulera rörligheten. Jag gillar Miljöpartiets grundregel att ingen får inneha ett uppdrag mer än tre mandatperioder. Det tvingar fram en förnyelse och avdramatiserar rörligheten.

Jag känner inte Åsa Romson särskilt väl, men hon skulle säkert bli en bra miljöcontroller i näringslivet eller i någon myndighet. Och vem vet, hon kanske återvänder som minister om tio år, och då hoppas jag att vi kommit så långt att ingen ser det som en supersensation.