Annons

Lars Stjernkvist: Makt får inte gå före moral

Ibland får jag en känsla av att vi politiker lider av någon form av självskadebeteende. Trots att väljarna förefaller minst sagt skeptiska till regeringspartier har partierna aldrig tidigare varit så angelägna om att få vara med och styra.
Lars StjernkvistSkicka e-post
Inpass från vänster • Publicerad 17 oktober 2018
Lars Stjernkvist
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Stefan Löfven tar rygg på Sveriges kung Carl Gustaf. Men vad händer när makthungern ställer sig i vägen för moralen?
Stefan Löfven tar rygg på Sveriges kung Carl Gustaf. Men vad händer när makthungern ställer sig i vägen för moralen?Foto: Bjˆrn Lindgren/TT, Bjˆrn Lindgren/TT

Ibland får jag en känsla av att vi politiker lider av någon form av självskadebeteende. Trots att väljarna förefaller minst sagt skeptiska till regeringspartier har partierna aldrig tidigare varit så angelägna om att få vara med och styra.

I riksdagen är det fortfarande oklart hur förhandlandet om makten slutar, men i många regioner och kommuner har det redan bildats en rad konventionella och framför allt okonventionella styren. Vem kunde till exempel ana att forna fiender som Miljöpartiet och Moderaterna skulle finna varandra i Stockholms kommunpolitik. Det skedde i förra veckan, och det är bara en i raden av uppgörelser över alla möjliga gränser.

Annons

Som sagt, det är på sätt och vi märkligt. I nästan alla val i nästan alla europeiska länder under 2000-talet har vi sett ett och samma mönster; regeringspartier förlorar och oppositionspartier går fram i valen. Det senaste svenska valet var definitivt inget undantag. Oavsett om det före valet var en rödgrön eller en alliansregering eller någon form av blocköverskridande regering i regionen eller i kommunen så vann oppositionen röster medan regeringen förlorade.

Det är alldeles tydligt att det blåser en vind av förändring, eller missnöje eller kalla det vad du vill, genom alla val och därför är det inte alldeles logiskt att partierna mer än någonsin verkar göra sitt yttersta för att få sitta med runt regeringsbordet.

Men det finns en logik, av framför allt tre skäl.

För det första visar lusten att regera att flertalet ger sig in i politiken och tar på sig förtroendeuppdrag för att påverka. Det är inte kortsiktiga partiegoistiska intressen som styr, utan en ambition att vara med och påverka och ta ansvar. Hos vissa partier är denna ambition särskilt utvecklad, vågar jag hävda. Hos Socialdemokraterna är regerandet och viljan att varje dag påverka så mycket som det går en del av partiets DNA.

För det andra har det förändrade parlamentariska läget gjort nästan alla partier till potentiella regeringspartier. Inget block får egen majoritet och därmed är alla i någon mening vågmästare.

För det tredje finns det en mindre smickrande förklaring, tror jag. Det är inte längre trögrörliga medlemsmassor utan snabbfotade hel- eller deltidspolitiker som dominerar partiernas inre liv. De som fattar besluten i partierna är i stor utsträckning själva förtroendevalda och påverkas därför direkt av besluten.

Det är inget konstigt med det. Åter igen, för mig är det en självklar drivkraft för politiskt aktiva att vilja vara med och bestämma. Den som har fått smaka på makten vet vad det betyder att vara utan den. Samtidigt gäller det att vårda värdegrunden. För det är den som långsiktigt bidrar till att människor engagerar sig. Det gäller att dra en gräns när partiets moral går före makten. Om inte så sker finns en risk att politiken professionaliseras än mer och att avståndet ökar ytterligare mellan väljare och valda.

Om något ska bli gjort i dagens politiska landskap så behöver de moraliska medlemmarna sina pragmatiska politiker, men det gäller att komma ihåg att det omvända också gäller.

Annons
Annons
Annons
Annons