Stjernkvist: Jag tycker lite synd om Ohly

Gästkrönika Artikeln publicerades
Det finns gränser för vad en före detta partiledare måste utstå. Det gäller även Lars Ohly.
Foto: Anders Wiklund/TT
Det finns gränser för vad en före detta partiledare måste utstå. Det gäller även Lars Ohly.

Jag trodde aldrig att jag skulle tycka synd om Lars Ohly. Det är emellertid helt orimligt att förvandlas från hyllad före detta partiledare till en-som-inte-längre-är-välkommen-på-partiets-möten utan att ha begått något brott.

Det betyder inte att jag bagatelliserar det Lars Ohly har gjort. Han har själv erkänt det mesta, och inte minst med tanke på hans uttalade feminism måste han tåla partivännernas och andras hårda kritik. Han har haft en mycket hög profil, och den som placerar sig själv på godhetens allra högsta piedestal får förstås betala ett högt pris när hyckleriet och dubbelmoralen avslöjas.

Men jag tycker i alla fall synd om honom och jag känner oro för ett samhällsklimat där nyanserna försvinner, där allt är svart eller vitt, gott eller ont och där förståelsen för felsteg är obefintligt.

Visst, Lars Ohly faller på eget grepp. Han var partiledare för ett parti som ser sig som ett rättvisemoralens avantgarde. Vänsterpartiet kräver inte bara högre skatter, utan tar dessutom ut en extra partiskatt av sina förtroendevalda. Det är inget fel med det. Jag tillhör själv ett parti med likartade krav på sina företrädare. Som socialdemokratisk partisekreterare fick jag mer än en gång konstatera att vi inte bara är emot orimliga förmåner och gillar hög skatt, vi förväntar oss dessutom att våra företrädare betalar skatt utan prut och avstår från frestande förmåner. Socialdemokratiska ledare förväntas vara som alla andra, men lite bättre ur ett socialdemokratiskt perspektiv. Både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna står för jämställdhet och därför är det fullt begripligt att våra företrädare förväntas behandla alla med respekt.

Jag tillhör också ett parti som tycker att alla har rätt till en andra chans. I det ligger framför allt en övertygelse om att människor kan utvecklas, förändras till det bättre. Det uttrycker också en förståelse för människans tillkortakommande.

Det ska ställas särskilt höga krav på högt uppsatta personer, och som sagt måste en ledare för ett parti försöka förkroppsliga de ideal partiet står för. Samtidigt finns det skäl, tycker jag, fundera på de krav som ställs när ett parti förlorar två partiledare efter moraliskt upprörande skandaler. Jag inser, skillnaderna är betydande mellan Gudrun Schymans sorti och Lars Ohlys, men det som förenar är att båda lämnade bittra och besvikna på sina partikamrater.

Det ska erkännas, jag vet inte bakgrunden till beslutet om att utestänga Lars Ohly från all verksamhet. Det är möjligt att den senaste händelsen var en i raden av liknande händelser. I så fall är det betydligt fler som har agerat hycklande.

Missförstå mig inte, jag tycker det är utmärkt att vi äntligen lever i ett samhälle där vi vågar ifrågasätta allt och alla och där ingen sitter tillräckligt högt upp för att undkomma granskning och kritik. Samhället har blivit mer jämlikt, trots allt.

Om samhället ska vara både jämlikt och mänskligt, då måste det också vara möjligt för en högt uppsatt ledare att få en ny chans. Det måste finnas utrymme för nyanser och förlåtelse.

Om skribenten

Lars Stjernkvist

Stjernkvist är kommunstyrelsens ordförande (S) i Norrköping. Han har tidigare verkat som partisekreterare och riksdagsledamot.

Visa mer...