Lars Stjernkvist: Efter arbetarna, finns det något kvar?
Journalisten Anders Jonsson skrev nyligen en intressant artikel i Dagens Arena på det temat. Det är många män i traditionella arbetaryrken som bär upp den högernationalistiska framgångsvågen runt om i världen och i Sverige. Tidigare vänsterväljare bidrar nu till en kraftig förskjutning av opinionen högerut. Därför är det kanske en logisk konsekvens att det största LO-förbundet Kommunal meddelar att det årliga miljonstödet till Socialdemokraterna inte längre ska betalas ut. När arbetarna överger det Socialdemokratiska arbetarepartiet, ja, då är frågan vad som finns kvar. Om det finns något kvar över huvud taget?
Mot den här bakgrunden är det inte särskilt konstigt att en del inom Socialdemokraterna önskar mer av klassisk klasspolitik och ett tydligare försvar av löntagarnas intressen. Och att banden mellan LO och partiet åter igen stärks.
Det ligger något i slutsatsen. Över huvud taget är det klokt gå tillbaka till grunduppdraget när ett parti eller en organisation eller för den delen ett företag har det kämpigt. Dessutom kan ingen förneka att många löntagare, framför allt relativt kortutbildade, är hårt pressade av internationalisering, ny teknik och ökade krav på utbildning. Klyftorna ökar och många arbetare tillhör förlorarna.
Däremot kan det aldrig vara klokt att längta tillbaka till det som varit. Allt var inte bättre förr, och inte ens det som var bättre kan återskapas. Donald Trump har visserligen försökt återskapa gamla jobb, men i längden är det en vansklig strategi.
Dessutom har Socialdemokraterna egentligen aldrig varit ett parti för arbetare. Visst, det var fackföreningarna som bildade partiet, men det slogs tidigt fast att det ska vara ett parti för alla som omfamnade idén om ett mer rättvist och jämlikt samhälle. Idag känns det viktigare än någonsin. Vi människor styrs – guskelov – inte bara av egen- eller gruppintresse. Därför är jag helt övertygad om att partiers långsiktiga framgång beror på om man har en ide folk gillar och en politik som gör det möjligt att förverkliga den.
Och just det är Socialdemokraternas grundproblem. Idén är tydlig, men många tvivlar på partiets förmåga att förverkliga den. Trots allt, klyftorna har som sagt ökat.
En förklaring är att utbildningens betydelse har ökat. Med internationalisering och teknisk utveckling följer en ökad sårbarhet för dem med ingen eller kort utbildning. Det Socialdemokratiska svaret borde alltså vara kraftigt förbättrade möjligheter för alla att utbilda sig och inte minst, en rätt att få en andra chans och vidareutbildning när arbetslivets krav förändras.
Det svaret är rätt, även om det bidrar till att ännu färre i framtiden ser sig som klassiska arbetare.
