Stjernkvist: Det vågar jag sätta min kalufs på

Ledare Artikeln publicerades
Moderaternas partiledare Ulf Kristersson (M) och statsminister Stefan Löfven (S) under partiledardebatt i riksdagen i Stockholm.
Foto: Claudio Bresciani/TT
Moderaternas partiledare Ulf Kristersson (M) och statsminister Stefan Löfven (S) under partiledardebatt i riksdagen i Stockholm.

För en dryg vecka sedan presenterade regeringen, med infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) i spetsen, en rejäl upprustning och utbyggnad av det svenska järnvägsnätet. Det viktigaste är att det ska byggas nya stambanor i landets tre storstadsregioner.

Inpass från vänster

Det kommer i och för sig att ta några år innan allt är klart, men det betyder i alla fall att det tänds ett hopp för alla plågade pendlare.

Om jag har förstått det rätt så finns det i riksdagen en bred enighet om att bygga ut järnvägen, inklusive behovet av nya stambanor. Förvisso förhandlas det om farten, om tågen ska gå snabbt, det vill säga ca 250 km i timmen, eller ännu snabbare, det vill säga över 320 km i timmen. Trots den dispyten, dagens politiker har redan påbörjat den största utbyggnaden av järnvägsnätet sedan 1800-talet.

Ett historiskt beslut alltså, och det är inte det enda historiska beslutet under den här mandatperioden. Den kanske viktigaste är det om pensionerna. Med en blandning av piska och morot vill regeringen och samtliga borgerliga partier få oss att arbeta längre. Därmed blir pensionssystemet bättre anpassat efter befolkningens åldersprofil och medellivslängd.

Regeringen och Centerpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna har enats om hur Sverige ska ställa om sin energiproduktion med målet att vi 2040 ska ha en helt förnybar elproduktion. Det är onekligen också ett avgörande ställningstagande inför framtiden.

Till dessa ska läggas uppgörelsen om försvarspolitiken mellan regeringen och Moderaterna och Centerpartiet och ett antal andra hyfsat breda och långsiktiga uppgörelser.

Trots att vi har en minoritetsregering och ett minst sagt knepigt parlamentariskt läge har det följaktligen hänt en hel del sedan valet 2014. Jag är inte stormförtjust i varje bokstav och varje siffra i alla dessa breda beslut, men i grunden uppskattar jag förmågan att kompromissa och åstadkomma resultat.

Samtidigt illustrerar de här uppgörelserna något motsägelsefullt i svensk politik. När jag lyssnar till debatter och utspel leder det knappast tankarna till den här typen av resultatpolitik. Tonläget är högt och oförsonligt. Inte minst mitt eget parti har under valrörelsen fyrat av det ena bombastiska utspelet efter det andra.

Missförstå mig inte: jag hävdar inte att valdebatten speglar falska motsättningar. Utan tvekan, i alla ovan nämnda frågor finns olika uppfattningar och därför har partierna närmat sig förhandlingsrummet med olika bud och förslag. Min poäng är en annan, nämligen att jag tror att förtroendet för politikerna skulle öka om politikerna tog med sig lite av den förhandlingsförmåga som uppenbarligen finns till valdebatterna i tv och radio.

Jag vågar sätta min kalufs på att valet slutar med att vi även efter valet i september har ett knepigt parlamentariskt läge. Det betyder att vi kommer att behöva partier och politiker som är beredda att samtala och förhandla med varandra, och jag tror inte att det behöver vara en nackdel att redan före valet visa sin vilja att samtala och kompromissa.

Om skribenten

Lars Stjernkvist

Stjernkvist är kommunstyrelsens ordförande (S) i Norrköping. Han har tidigare verkat som partisekreterare och riksdagsledamot.

Visa mer...

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.