Stjernkvist: Det är mitt parti som är den nya mitten

Ledarkrönika Artikeln publicerades
STOCKHOLM 20171011Moderaternas partiledare Ulf Kristersson (M), Centerpartiets ledare Annie Lööf (C), Liberalernas partiledare Jan Björklund (L) och statsminister Stefan Löfven (S) samtalar under en partiledardebatt i riksdagen.
Foto: Henrik Montgomery/TT
STOCKHOLM 20171011Moderaternas partiledare Ulf Kristersson (M), Centerpartiets ledare Annie Lööf (C), Liberalernas partiledare Jan Björklund (L) och statsminister Stefan Löfven (S) samtalar under en partiledardebatt i riksdagen.

Nästan alla bedömare är överens om att det är Centerpartiet och Annie Lööf som sitter inne med svaret på frågan om vilken väg Sverige ska välja. Sveriges historiskt sett mest utpräglade mittenparti har som en följd av polariseringen fått en ännu starkare strategisk roll. Jag är inte helt ense.

Det är snarare mitt eget parti Socialdemokraterna som är det nya balans- och mittenpartiet.

Jag återkommer snart till varför, men börjar i en annan ände, i Sölvesborg. Här har Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna som bekant funnit varandra och bestämt sig för att regera tillsammans. I Hörby har M och SD en valteknisk samverkan och i många andra kommuner finns det mer eller mindre informella samarbeten mellan partierna.

Moderatledningen är upprörd, men jag har egentligen svårt begripa varför. Jo, det är klart att det är anmärkningsvärt att ett parti som delar upp sölvesborgarna i riktiga och oriktiga får uppgiften att leda hela kommunen. Samtidigt måste ett land eller en kommun ledas, och gemenskapen mellan M och SD är inte bara maktpolitisk.

Efter några decenniers utflykt till nyliberalismen och en slags light-form av Socialdemokraterna ( Nya Moderaterna) har många Moderater hittat tillbaka till konservatismen. Till den slags konservatism som slår vakt om nationen, ordning och reda och som räds en allt för omfattande rörlighet över gränserna.

Visst är det ideologiska avståndet stort till SD-s aggressiva främlingsrädsla, men det är också stort till de liberala värden som försvaras av många Liberaler och Centerpartister. I dessa partier finns ett passionerat engagemang för internationalisering och samarbete över gränserna och en övertygelse om att det går att kombinera öppenhet och ett starkt välfärdssamhälle.

Lägg sedan till att Moderater och Sverigedemokrater inte så sällan förenas i ambitionen att begränsa det offentligas ansvar och att sänka skatter samt misstror klimatlarmen, och gränslinjen med liberaler och förstås även vänsterpartier blir ännu tydligare.

Alltså, dagens mest laddade konfliktlinje skär rakt igenom borgerligheten, men också rakt igenom Socialdemokraterna. När det gäller synen på mer eller minde överstatlighet, EU, migration och öppenhet i största allmänhet finns det Socialdemokrater som lutar åt det konservativa hållet och det finns andra som hängivna tillhör det liberala lägret.

Vilken väg Socialdemokraterna väljer kommer därför spela en avgörande betydelse för Sveriges utveckling. Under stora delar av valrörelsen flirtade Socialdemokraternas ledning tämligen oblygt med de konservativa, men efter valet är inriktningen en annan.

Om Socialdemokraterna lutar sig åt det liberala hållet så är det ingen tvekan om vilken sida som är störst och starkast. Då finns det ett parlamentariskt stöd för ett starkt svenskt engagemang i EU, för en aktiv miljöpolitik och en anständig migrationspolitik. Samarbetet blir inte sämre av att det finns Socialdemokrater som gör sitt yttersta för att frihetligheten kombineras med en om än måttlig dos ordning och reda och kontroll.