Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
Stefan Eklund 2011-05-08 | Uppdaterad 2011-05-18
Tony Kushners pjäs Angels in America har något shakespearskt över sig.
Här finns andeväsen och gengångare, komiskt och existentiellt färgade dialoger samt en ständigt närvarande död.
Karaktärerna är mångdimensionella, texten mångstämmig – Angels in America måste, tjugo år efter sin urpremiär i New York, betraktas som en modern klassiker.
Egentligen är det två pjäser, Millennium och Perestrojka, i sitt originalskick med en sammanlagd speltid på sju timmar. På Stockholms stadsteater är den nedkortad till fem timmar. Och ni kanske minns Björn Melanders version i Borås 2007? Den var tre timmar. Men en klassiker tål att bråkas med. En klassiker innehåller alltid något tidlöst mänskligt som ständigt kommunicerar.
Eva Dahlmans uppsättning på Stockholms Stadsteater är av mycket hög kvalitet, med en utmärkt rytm och skådespelarinsatser som imponerar. Under de två pjäsernas gång, som premiärdagen spelades med bara någon timmes mellanrum, sugs man in livsödena och de frågor om livet och döden som de ställer och det politiska maktspelets cynism, så oförmögen och förtryckande när den möter utanförskap och kärlek, blottläggs.
Handlingen utspelar sig i New York under Ronald Reagan-eran på 80-talet. Aids-epidemin bland homosexuella har brutit ut och de många döda markeras i Lehna Edwalls scenografi – scenen ramas in av ett oändligt antal trenchcoats som ensamma hänger på sina galgar. Ett kongenialt grepp som frammanar en känsla av saknad.
Vi får följa fyra homosexuella män, varav två är smittade. I centrum finns Prior Walter, som just har insjuknat, lämnas av sin pojkvän Louis, men, stärkt av sina möten med en vällustig ängel, vägrar att dö. En ljusgestalt som hanteras väldigt väl av Ola Rapace. Han gör rollen närmast lågmält handlingskraftig i all sin dödsångest.
Louis, den svekfulle pojkvännen, spelas också fullfjädrat av Emil Almén, intensivt och fysiskt utlämnande. Johannes Bah Kunke är mormonen Joseph Pitt, den tredje parten i triangeldramat, som förförs av Louis. Bah Kunke är som alltid lyhörd och avklarnad i sitt agerande, han är en skådespelare befriande fri från manér.
Dessa tre speglas mot textens onda genius, New York-advokaten Roy Cohn, en rollfigur hämtad från verkligheten, en av de drivande bakom avrättningen av makarna Rosenberg (Ethel spökar för honom i pjäsen) och kommunistjägaren Joe McCarthys högra hand. Cohn var hemligt homosexuell och dog i aids 1986.
Kushner låter hans dödskamp bli väldig och vred, Cohn är en man som tror att hans makt kan betvinga döden. Allan Svensson gör ett mästerstycke av karaktären. Hans tunga fysiska spel är oerhört trovärdigt och han tillför Cohns politiska cynism en hunger som gör honom förklarlig. En stor skådespelarprestation.
Runt dessa fyra män, i mångt och mycket är detta en pjäs om män, hittar vi flera fina rollprestationer, oumbärliga för helheten. Ida Engvalls övertygande maniska utspel som den övergivna mormonhustrun Harper Pitt och Peter Gardiners suveräna tonträff som Belize, en före detta drag queen och sjuksköterska på den avdelning som vårdar Cohn, är två av dem.
Bergljot Arnadottir gör en fin dubbelroll, dels som den sorgesamt omtänksamma mormonmamman, dels som Ethel Rosenbergs spöke – och min gud, där står hon för en stillsam fysisk humor på Buster Keaton-nivå! Lena B Erikssons vildsint framställda ängel som flyger runt på scenen går inte heller av för hackor när det gäller speltemperament.
Angels in America är ett pjäsprojekt om aids och kampen mot aids är långt ifrån vunnen. Det finns idag 33 miljoner smittade i världen. Sett ur det perspektivet är Kushners pjäs en politisk handling och fungerade just som det i början av 90-talet.
Men idag är Angels in America också något annat. En odödlig klassiker, ett av de stora 1900-talsverken om liv och död, makt och kärlek.
Just det sistnämnda visar regissören Eva Dahlman tillsammans med ensemblen. De skapar ett rum av betydelser och värme man inte vill lämna när de fem timmarna väl är slut.
Stefan Eklund, chefredaktör
Född 1961 i Norrköping, men mestadels uppvuxen i Borås och Viskafors. Chefredaktör sedan 2010, tidigare kulturchef på BT och Svenska Dagbladet. Skriver ledare och kulturartiklar.
Stefan Eklund, chefredaktör
stefan.eklund@bt.se
Telefon: 033-700 07 08
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Victoria Ramalho
victoria.ramalho@bt.se
Telefon: 033-700 07 86
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
