Stefan Eklund: Mellan näthat och brasklappar

Borås Artikeln publicerades

Vi som vill pröva våra tankar – finns det någon plats för oss bland näthat och brasklappar?

Anders Zorns ”Midsommardans” visas på Nationalmuseum tillsammans med Peter Johanssons skivade dalahästar. En brasklapp, menar BT:s chefredaktör Stefan Eklund.
Foto: Stefan Eklund
Anders Zorns ”Midsommardans” visas på Nationalmuseum tillsammans med Peter Johanssons skivade dalahästar. En brasklapp, menar BT:s chefredaktör Stefan Eklund.

Jag lyssnade på prästen Håkan Sandvik häromdagen. Han talade i P1:s ”Tankar för dagen” och gav en träffande samtidsdiagnos:

”Vi har hamnat i en felsökarkultur där det är viktigare att hitta fel i vad andra säger än att lyssna till det som de andra säger.”

Visst har han rätt? Det vi kallar för polarisering idag består av detta. Oförmågan till en prövande dialog, en dialog där vi inte utgår från att vår egen ståndpunkt är den rätta, utan vågar öppet lyssna på den andre. För ingen människa har ensamt rätt. Eller med Nietzsches ord: ”En har alltid orätt, men med två börjar sanningen.” (”Den glada vetenskapen”, 1883).

Jag ser väldigt lite av den insikten idag. I politiken, på våra debattsidor, i sociala medier, på twitter – ja, herregud, på twitter händer inte detta överhuvudtaget.

Håkan Sandvik identifierade felsökarkulturen som ett fenomen sprunget ur näthatskulturen. Han kallade näthatet för ”tesen”. Vad är då ”antitesen”? Jo, enligt Sandvik: Brasklappen. Han har en poäng där också.

Brasklappen kan ni väl, förresten? Dess ursprung, från 1500-talet, fick åtminstone min generation lära sig i skolan: Den katolske biskopen Hans Brask protesterade mot ett politiskt-religiöst beslut genom att under sitt sigill på ett beslut placera en lapp där det stod: ”Till denna besegling är jag nödd och tvungen”. Denna hemliga lapp räddade hans liv vid Stockholms blodbad då lyckan hade vänt för alla ansvariga för nämnda beslut och deras dödsdomar skulle fastställas.

Brasklappen är alltså antitesen. Det vill säga vår ovilja att stå för våra åsikter, vår iver att smyga in förbehåll; ”Jag är inte rasist men...”, ”Jag har inget emot muslimer men...”, ”Jag är inte Sverigedemokrat men...” och så vidare.

Men brasklappen kan ta sig andra uttryck också. Ni ser en sådan på bilden på denna sida. Konstverket är känt: Anders Zorns ”Midsommardans” från 1897. Zorn, skicklig som få svenska målare, har fångat känslan i den sommarljumma, sommarljusa midsommarnatten. Jag såg målningen på nyrenoverade Nationalmuseum i Stockholm härom veckan, men då visades den tillsammans med något som i sammanhanget måste tolkas som en brasklapp; Peter Johanssons verk ”How to cook a souvenir” (1990). Det är det ni ser under Zorns målning på bilden. Peter Johansson har helt enkelt skivat upp ett antal dalahästar och placerat dem i livsmedelsförpackningar, sådana som fläskkotletter och annat kött brukar förpackas i.

Jag gillar Johanssons verk. Respektlöst, humoristiskt och med en udd mot den kommersialism som ofta omger nationalistiska symboler.

Men satt tillsammans med Zorns målning måste man förstås se det som en brasklapp. Nationalmuseum tycker sig inte kunna visa ett så emblematiskt verk som Zorns ”Midsommardans” utan att vara rädda för att hamna i en nationalistisk fålla. Därför placerar man Peter Johanssons skivade dalahästar intill och skriver dessutom i presentationstexten att midsommartraditionen inte är svensk från början utan kom till Sverige med invandrare från Tyskland.

Det här sättet att presentera Zorns målning på har retat gallfeber på nationalistisk högerpopulistiskt media som ser det som ett angrepp på ”den nationella identiteten”.

Så då är vi där igen, hos Håkan Sandviks bild av svensk debatt. Tesen är näthatet, riktat mot alla som vill ifrågasätta bilden av Sverige som en enhetlig nation, antitesen brasklappen, i form av en ängslan att uppfattas som en del av detta hat.

I mitten finns vi andra, ”majoriteten tror jag faktiskt”, sade Håkan Sandvik i sitt radioanförande och sedan avslutade han om just oss som står där mitt emellan och ”varken vill använda näthatets retorik eller brasklappens ursäkter när vi vill uttrycka våra åsikter. Men vi känner oss knappast som någon sund syntes.”

Nä, precis. Det är som om vi inte tillåts att tänka själva, inte tillåts att pröva oss fram. Nietzsche igen: ”En har alltid orätt, men med två börjar sanningen.” Finns det ens en sådan dialog i Sverige idag?

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.