Stäng inte in utanförskapet!

200 miljoner till utsatta förorter. 1,3 miljarder att dela på under fyra år till kommuner som tar emot somaliska anhöriginvandrare. 409 miljoner till extra stöd i skolan för utlandsfödda elever.

Ledare
Foto:

Årets höstbudget rymmer ett antal mycket långtgående reformer som syftar till bättre integration av flyktingar och invandrare i det svenska samhället. Men frågan är ändå om inte det som saknas i höstbudgeten – en satsning för att göra utanförskapsområden i svenska städer till nystartszoner – trots allt är det intressantaste just nu.

Ty tankenpå dessa skattebefriade företagszoner gör det tydligt att lösningen på utanförskapets problem inte finns i bostadsområdet, utan på arbetsmarknaden.

Regeringen tillsatte 2011 en utredning om nystartszoner. Syftet var att utreda om man med skattelättnader för företag som etablerar sig i ”stadsdelar med utbrett utanförskap”, skulle öka sysselsättningsgraden i dessa områden.

I augusti iår landade SOU 2012:50 med en dov duns på finansdepartementets bord.

Slutsatsen var tydlig: Jodå, det kan man. Nu återstår bara att invänta regeringens reaktion.

Trots attdirektiven hade saknat ett uttalat integrationspolitiskt motiv blev detta ändå centralt i förslaget. Vilka bor i utanförskapet, om inte just invandrarna??

Men det utredningen inte svarar på, är den naturligaste av frågor: Varför ska företagen komma till Hässleholmen och Norrby när det är så mycket enklare för invånarna i dessa stadsdelar att åka till företagen där dessa redan finns?

I dagarna ärdet inte Rosengård och Biskopsgården som på hamnar på löpsedlarna, utan Hässleholmen. Inte nog med att det brinner i soptunnorna där, stadsdelen som inte ligger så värst långt från andra mer företagsamma stadsdelar föreslås bli en nystartszon.

Hässleholmen och för den delen även Norrby är i behov av en nystart, men kanske inte i första hand i form av skattesubventionerat företagande just där. Tvärtom talar det mesta för att en sådan lösning skulle resa nya murar kring utanförskapet.

Risken är uppenbar att bilden förstärks av att invandrartäta områden inte kan fungera utan särskilt stöd.

Om ambitionen äratt fler invandrare som vill arbeta ska kunna göra så, torde det därför vara mer relevant och mindre riskfyllt att generellt sänka trösklarna in till arbetsmarknaden för alla.

Då blir också problematiken annorlunda.

Istället för att tänka ut nya subventioner blir det viktigare att se över i vilken utsträckning lagen om anställningsskydd, Las, i praktiken diskriminerar invandrare. På samma gång skulle det bli nödvändigt att ta itu med det utbredda bidragsberoendet, som vi vet har bromsande effekt på sysselsättningen.

Men det blir ocksåläge att på allvar söka svar på frågan om det finns en strukturell främlingsrädsla i näringslivet som gör att invandrare på grund av språk, kultur eller hudfärg hamnar längst bak i jobbkön.

Det finns goda tankar med nystartszonerna. Kan fler invandrare tänka sig att bli egna företagare, kan detta smitta av sig. Men på samma sätt gäller förebildsresonemanget som en framgångens ekvation för hela samhället:

Företagande föder företagande.

Det vore i detta avseende bättre med generellt sänkta kostnader för alla företag i hela Sverige än att bara satsa pengarna på utanförskapet.

Ledarredaktionen