Mikael Hermansson: Stadens historia är allt annat än lokal
Det var på onsdagens debattsida i BT som två kristdemokrater ondgjorde sig över att Borås Museum i Ramnaparken antas utvecklas i en riktning som de känner sig främmande inför. Av texten att döma tycks de ha särskilt svårt för att där skulle kunna föras diskussioner om ”sociala gränser, gränslöshet, geografiska gränser etc”.
Men det kräver inga djupare efterforskningar i stadens historia för att komma till insikt om hur obegriplig den blir om överskridandet av geografiska gränser, folkvandringar eller klassmotsättningar skulle plockas bort ur bilden.
Det är naturligtvis lätt att raljerande kommentera uttryck för den kulturkonservatism som betraktar ”vårt lokala kulturarv” som något som utvecklats utan intryck och påverkan utifrån. Det frestar på, ska jag erkänna, inte minst beroende på att sådana vanföreställningar vittnar om ett historiebruk som i sig är musealt.
Att hävda att ”värdet i ett kommunalt finansierat kulturhistoriskt museum i Ramnaparken finns just i att det speglar vår bygds historia” och samtidigt göra front mot ett ”mer globalt perspektiv” torde i en stad och knallebygd med månghundraåriga handelstraditioner vara kontraproduktivt att falla tillbaka på.
Nu tror jag inte att KD:s lokale ordförande Niklas Arvidsson och före detta kommunalrådet Sivert Oxelbark varken bryr sig om kritik för sin historiesyn eller för påpekanden om att det de ägnar utrymme åt därmed blir en övning i självmotsägelse. Ty det som nog får antas vara huvudärendet i texten är snarare att framställa ”det globala” av idag som främmande och hotfullt mot ”vårt kulturarv”.
Men genom att göra på det sättet väljer de inte bara att blunda för vad vi vet om vår historia. De väljer också att fördunkla vad som gjort dagens Borås till vad det är – vilket inte är så lite ironiskt med tanke på att deras mest konkreta förslag till museets utveckling i sig handlar om bättre belysning.
