Mikael Hermansson: Snart måste folket säga sitt - igen!
När #PutItToThePeople organiserade söndagens marsch var det med förhoppningen att det skulle komma ungefär lika många som under 2003 års demonstration mot att Storbritannien skulle gå i krig i Irak vid USA:s sida. Den målsättningen överträffades med råge. Området mellan Hyde Parks östsida, Picadilly Circus, Trafalgar Square och Whitehall var fullkomligen igenkorkat av människor.
Minst en miljon. Människor som på grund av sina åsikter tidigt klassades av premiärminister Theresa May som ”medborgare av ingenstans” bara för att de inte ville lämna EU. Ett förminskande som garanterat fungerade mobiliserande en dag som denna.
Gissningsvis har aldrig tidigare så många EU-flaggor hållits så högt samtidigt någonstans i Europa. Inte ens de många EU-positiva demonstrationer som hållits i länder som Polen och Ungern de senaste åren som en del av kampen mot inskränkningar i rättsstaten och demokratin, kan överträffa den som hölls i London vad avser omfång, positiv längtan och goda ambitioner.
Dessutom: När senast genomfördes en bred, folklig politisk manifestation mot ett lands regering och parlament med så gott humör och en total avsaknad av skadegörelse och våld?
En förklaring till att protesterna var så fredliga är att många av de människor som deltog i marschen med stor sannolikhet står helt främmande till att uttrycka sig på andra sätt än civiliserade. Ett annat är att de senaste veckornas händelseutveckling har nära nog uteslutande gått deras väg. Som läget är nu kan det mycket väl sluta med ännu en folkomröstning, vilket bara för några veckor sedan betraktades som politiskt avlägset.
Ty en sak var folkomröstningsresultatet 2016, en helt annan under vilka omständigheter som Theresa Mays regering gick in i utträdesförhandlingarna. Det är här som miljonmarschdeltagarna har rätt i sak: Det var inte Mays ”röda linjer” – de villkor som regeringen ställde inför utträdesförhandlingarna med EU – som folkomröstningen handlade om. Det avtal som redan röstats ner två gånger av parlamentet – och snart tre, om än med vissa omformuleringar – är resultatet av ”avsaknaden av en strategi som byggde på att de överordnat viktiga var att hålla ihop det egna partiet”, som Charles Grant, direktor vid Centre for European Reform i London, har uttryckt det.
Nu har det mesta av den enkla motsättningen mellan lämna och bli kvar förändrats till vad som bara kan beskrivas som en fråga om hur djup den konstitutionella krisen ska bli. Sällan har en brittisk regering visat sig lika oförmögen att hantera en situation som den i alla avseenden själv har försatt sig i.
Att i det läget fråga det brittiska folket om det är under rådande omständigheter som landet ska lämna EU vore det enda hedervärda och ärliga.
