Snabblös inte lärarkrisen
Ingen politiker nekar till att lärarbristen är en av Sveriges stora strategiska utmaningar. Med tanke på hur mycket skolan och läraryrket har debatterats under senare år tror kanske många därför att de beslut som på sikt ska åtgärda lärarbristen redan är tagna. Tyvärr är det inte så.
Den reform av lärarutbildningen som Jan Björklund (L) drev igenom 2011 handlade framförallt om en ny uppdelning i olika lärarexamina.Utbildningarna förändrades i grunden inte till innehåll och därmed inte till kvalitén. Den ”flumpedagogik” som Björklund utmanade i debatten fick fortsätta att råda inne på utbildningarna.
De statliga satsningarna för att öka lärarnas löner, Karriärstegsreformen från 2013 och Lärarlönelyftet från 2016, har visserligen statistiskt sett höjt lärarnas löner, men eftersom pengarna inte åtföljts av tydliga instruktioner har lönehöjningarna ute på skolorna ofta uppfattats som nyckfulla och orättvisa. I en färskgranskning av lönesatsningarna skriver Riksrevisionen att ”det är svårt att bedöma hur lönespridningen påverkar förutsättningarna för att öka läraryrkets attraktionskraft, det beror på hur lönespridningen uppfattas”.
I Sverige har vi fortfarande inte lyckats genomföra några reformer som vi vet ökar läraryrkets status över tid. Dessutom kan situationen vara på god väg att förvärras. Den rödgröna regeringen, där Gustav Fridolin(MP) ansvarar för skolfrågorna, vill möta lärarbristen genom att bygga ut utbildningarna med fler platser. Men det har aldrig varit antalet platser på utbildningarna som varit problemet. Redan i dag står många platser tomma. Problemet är att lärarutbildningen ratas när studenter väljer karriär.
Om läraryrket ska locka studiemotiverade studenter måste utbildningarna göras mer attraktiva. Då bör platserna inte utökas, utan begränsas.Lärarutbildningen bör koncentreras till färre lärosäten så att resurserna kan utnyttjas bättre. Varje student bör få flerundervisningstimmar och mer personlig handledning på vägen motyrket. Läraren och debattören Isak Skogstad föreslår i en debattartikel i Svenska Dagbladet 26/9 att det tidigare omhuldade pedagogikämnet borde få stryka på foten till fördel för modern kognitionsforskning.
Pedagogiken så som den kommit att utvecklas i Sverige har för svag koppling till vetenskap. Samtidigt finns det internationell forskning om hur inlärning fungerar som måste få komma även svenska lärare till del. Om lärarutbildningen blir mer utmanade och ger fler användbara färdigheter kommer den också att tillskrivas större värde, både av studenter och av blivande arbetsgivare. God utbildning är den långsiktigt bästa medicinen både för lärarnas löner och för skolans kvalité.
Det tar förstås tid att påverka en professions ställning. Många av de vägval som ledde fram till att läraryrket tappade i lön och status kan härledas till 1960- och 70-talens skoldebatt. Men ju längre vi väntar med att genomföra nödvändiga förändringar, desto större hämmande effekt kommer den nuvarande omoderna lärarutbildningen att få på Sveriges ekonomiska och sociala utveckling. Därför är detbättre att hantera den akuta lärarbristen med tillfälliga anställningar av obehöriga lärare, än att fortsätta bygga ut en lärarutbildning som inte lockar studenter.
