Annons

Mikael Hermansson: Släpp (det ensidiga) taget om slöjan

Det är inte det lättaste att med dagens samhällsklimat få till en vettig och konstruktiv diskussion om mångfald, identitet, religion och ”svenskhet”.
Mikael HermanssonSkicka e-post
Ledarkrönika • Publicerad 1 juni 2019
Mikael Hermansson
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Svensk polis har sedan 2006 rätt att bära religiös huvudbonad till uniform. Masooma Yaqub, passkontrollant på Arlanda och anställd inom gränspolisen, utnyttjar sin rätt att bära slöja.
Svensk polis har sedan 2006 rätt att bära religiös huvudbonad till uniform. Masooma Yaqub, passkontrollant på Arlanda och anställd inom gränspolisen, utnyttjar sin rätt att bära slöja.Foto: Fredrik Sandberg / TT

Dagens religions- och kulturdebatt är konstig. En förklaring till detta är att den inte sällan kretsar kring närvaron av islam i Sverige, men framför allt för det som gör den lika svår att bortse ifrån som att acceptera – att det har blivit politiskt legitimt och gångbart att misstänkliggöra muslimer.

I senaste numret av det katolska samhällsmagasinen Signum skriver juristen och tingsfiskalen Daniel Bergström om religionsfriheten som demokratins frontlinje. Utifrån SOM-institutets undersökningar slår han fast att ”ingen av de medborgerliga fri- och rättigheterna är så impopulär som religionsfriheten”. Av 2017 års mätning framgår att endast 24 procent av befolkningen anser att invandrare ska vara fria att tro som de vill och att utöva sin religion i Sverige. Det kan tyckas aningen magert i förhållande till att religionsfriheten faktiskt är den frihet som kan sägas ha det starkaste grundlagsskyddet.

Annons

I ett avseende går detta att förklara med att religion i allmänhet – även luthersk och katolsk tradition – har blivit ”kulturellt främmande”, enligt Bergström. Det är som att lyssna till och försöka följa ett samtal på ett främmande språk där man bara känner igen enskilda ord, vilket leder till fatala feltolkningar och missuppfattningar.

Som att religionsfrihet i lagens mening skulle garantera ”frihet från religion” eller att slippa konfronteras med andras livstolkning.

Betraktad så framstår exempelvis diskussionen om minareter, om böneutrop men också om så vardagliga trätoämnen som skolavslutning i kyrkan och huruvida det tillåtet att önska ”god helg” istället för ”god jul” och ”glad påsk” i det offentliga som missriktad och inskränkt. Det blir extra träffande när Daniel Bergström i sin text om religionsfrihetsdebatten sedan konstaterar att den ”i praktiken som alla vet är en ställföreträdande debatt om invandring från muslimska länder”.

För att inte tala om när debatten handlar om slöjan …

Många vill förbjuda slöjan i dess många former, längder och täckningsgrad – i skolan, på barn, i offentligheten.

Liberalerna ville 2017 ha ett långtgående förbud som dock Landsmötet sa nej till. Härom veckan var det Moderaterna i Västsverige som beslutade sig för att partiet ska ”utreda frågan om ett slöjförbud för unga”. Och i veckan lanserade den SD-samarbetande M-ledningen i Staffanstorp en variant som verkat måttsytt för att passa in i religionsfrihetsdebatten. Kommunstyrelsens ordförande Christian Sonesson vill runda grundlagen genom att skriva in ett slöjförbud i kommunens integrationsplan. Sonesson säger uttryckligen till SVT att han inte har brytt sig om att kolla om förbudet är förenligt med grundlagen och hänvisar istället till att ”vi är huvudman för skolan så vi har rätt att reglera verksamheten”.

Det faktum att det inte finns barn i Staffanstorps skolor som bär slöja spelar ingen roll; enligt Moderaterna gäller det att förebygga hedersbrott. Men det är knappast det överordnade budskapet. Såväl beslut som hantering passar snarare väl in i där hedersbrott eller för den delen kvinnoförtryck används som ställföreträdande begrepp för att tala om invandring i allmänhet och muslimer i synnerhet.

Därtill blir slöjdebatten så enfaldig när den förs med bara ett ingångsvärde – att slöjan endast kan vara ett religiöst och kulturellt förtryck. Men slöjan är inte ett endimensionellt plagg.

I en essä på Timbros blogg Smedjan beskriver religionshistorikern Eli Göndör slöjförbudsdebatten som ett misstag, som ”omyndigförklarar de kvinnor som väljer att bära huvudduk”. Hans tes, som han argumenterar väl för, är att det som regelmässigt går förlorat är att för många kvinnor är detta med att bära slöja en uttalad frihetsfråga och en protest mot sekulärt förtryck. Och då talar vi inte om den ”kränkning” som en välsignelse uttalad av en präst under en skolavslutning kan uppfattas som, eller tvånget att höra kyrkklockor som ringer på söndagsförmiddagar. Utan om ett förtryck på liv och död som drivit hundratusentals på flykt och som i förlängningen har inneburit att många kvinnor tagit sin tillflykt till Sverige. Nu rycker allt fler i slöjan även här.

Vad som också brukar lämnas obesvarad är den fråga som rimligen måste ställas när politiska partier vill reglera barns möjligheter att uttrycka sig:

Annons

Skulle kristna eller för den delen sekulära mammor och pappor acceptera att på samma entydiga sätt omyndigförklaras och få sitt föräldraskap underkänt?

Dagens religions- och kulturdebatt är konstig. En förklaring till detta är att den inte sällan kretsar kring närvaron av islam i Sverige, men framför allt för det som gör den lika svår att bortse ifrån som att acceptera – att det har blivit politiskt legitimt och gångbart att misstänkliggöra muslimer.

I senaste numret av det katolska samhällsmagasinet Signum skriver juristen och tingsfiskalen Daniel Bergström om religionsfriheten som demokratins frontlinje. Utifrån SOM-institutets undersökningar slår han fast att ”ingen av de medborgerliga fri- och rättigheterna är så impopulär som religionsfriheten”. Av 2017 års mätning framgår att endast 24 procent av befolkningen anser att invandrare ska vara fria att tro som de vill och att utöva sin religion i Sverige. Det kan tyckas aningen magert i förhållande till att religionsfriheten faktiskt är den frihet som kan sägas ha det starkaste grundlagsskyddet.

I ett avseende går detta att förklara med att religion i allmänhet – även luthersk och katolsk tradition – har blivit ”kulturellt främmande”, enligt Bergström. Det är som att lyssna till och försöka följa ett samtal på ett främmande språk där man bara känner igen enskilda ord, vilket leder till fatala feltolkningar och missuppfattningar.

Som att religionsfrihet i lagens mening skulle garantera ”frihet från religion” eller att slippa konfronteras med andras livstolkning.

Betraktad så framstår exempelvis diskussionen om minareter, om böneutrop men också om så vardagliga trätoämnen som skolavslutning i kyrkan och huruvida det är tillåtet att önska ”god helg” istället för ”god jul” och ”glad påsk” i det offentliga som missriktad och inskränkt.

Det blir extra träffande när Daniel Bergström i sin text om religionsfrihetsdebatten sedan konstaterar att den ”i praktiken som alla vet är en ställföreträdande debatt om invandring från muslimska länder”.

För att inte tala om när debatten handlar om slöjan …

Många vill förbjuda slöjan i dess många former, längder och täckningsgrad – i skolan, på barn, i offentligheten. Liberalerna ville 2017 ha ett långtgående förbud som dock Landsmötet sa nej till. Härom veckan var det Moderaterna i Västsverige som beslutade sig för att partiet ska ”utreda frågan om ett slöjförbud för unga”. Och i veckan lanserade den SD-samarbetande M-ledningen i skånska Staffanstorp en variant som verkar måttsydd för den smala religionsfrihetsdebatten. Kommunstyrelsens ordförande Christian Sonesson vill runda grundlagen genom att skriva in ett slöjförbud i kommunens integrationsplan.

Sonesson säger uttryckligen till SVT att han inte har brytt sig om att kolla om förbudet är förenligt med lagen och hänvisar istället till att ”vi är huvudman för skolan så vi har rätt att reglera verksamheten”.

Annons

Det faktum att det inte finns barn i Staffanstorps skolor som bär slöja spelar ingen roll; enligt Moderaterna gäller det att förebygga hedersbrott. Men det är knappast det överordnade budskapet. Såväl beslut som hantering passar snarare väl in i där hedersbrott eller för den delen kvinnoförtryck används som ställföreträdande begrepp för att tala om invandring i allmänhet och muslimer i synnerhet.

Därtill blir slöjdebatten så enfaldig när den förs med bara ett ingångsvärde – att slöjan endast kan vara ett religiöst och kulturellt förtryck. Men slöjan är inte ett endimensionellt plagg.

I en essä på Timbros blogg Smedjan beskriver religionshistorikern Eli Göndör slöjförbudsdebatten som ett misstag, som ”omyndigförklarar de kvinnor som väljer att bära huvudduk”. Hans tes, som han argumenterar väl för, är att det som regelmässigt går förlorat är att för många kvinnor är detta med att bära slöja en uttalad frihetsfråga och en protest mot sekulärt förtryck. Och då talar vi inte om den ”kränkning” som en välsignelse uttalad av en präst under en skolavslutning kan uppfattas som, eller tvånget att höra kyrkklockor som ringer på söndagsförmiddagar. Utan om ett förtryck på liv och död som drivit hundratusentals på flykt och som i förlängningen har inneburit att många kvinnor tagit sin tillflykt till Sverige. Nu rycker allt fler i slöjan även här.

Vad som också brukar lämnas obesvarad är den fråga som rimligen måste ställas när politiska partier vill reglera barns möjligheter att uttrycka sig:

Skulle kristna eller för den delen sekulära mammor och pappor acceptera att på samma entydiga sätt omyndigförklaras och få sitt föräldraskap underkänt?

Annons
Annons
Annons
Annons