Släpp Borås stadsteater fri!

Borås Artikeln publicerades

Debatten är hård sedan en plan för en nedbantad egenproducerad teaterrepertoar i Borås presenterades av Borås stads kulturchef. Olyckligt, menar BT:s Stefan Eklund. Borås stadsteater behöver återfå sin frihet.

Foto:
Eva-Lotta Franzén informerar om de nya planerna för teatern under överinseende av kulturnämndspolitikern Lars Gustaf Andersson. Detta skedde vid ett välbesökt kulturnämndsmöte för en tid sedan. Men nu behöver teatern bli fri från kravet att vara publiktillvänd och fri från kulturpolitikers klåfingrighet, menar BT:s chefredaktör Stefan Eklund.

En stadsteater ska spegla sin stad och sin tid. För att det ska ske behöver den vara fri. Är Borås stadsteater fri?

Jag tror inte det. Och det nekande svaret på den frågan kan också vara förklaringen till den kris och den planerade nedmontering av teaterns verksamhet som har föreslagits av Eva-Lotta Franzén, Borås stads kulturchef. En nedmontering som har skapat en livlig debatt, inte bara på BT:s kultur- och debattsidor, utan även i riksmedia.

Borås stadsteater har ända sedan 1964 varit en tillgång för Borås, en stolthet i stadens kulturella utbud. Tillsammans med Borås konstmuseum var teatern en ljusglimt även under de mörka åren i Borås moderna historia, i tekokrisens spår på 70- och 80-talet. Resurserna på teatern var större, fler skådespelare var anställda och man kunde, som en av de aktiva då, Doris Funcke, påpekade i en av debattartiklarna i BT, göra nio egna uppsättningar under ett spelår. Sedan dess har resurserna minskat. Teatern har inte fredats – och inte heller konstmuseet – i tider av budgetnedskärningar.

Dessutom har teatern precis som alla andra kommunala kulturinstitutioner fallit offer för den förändrade syn på offentligt finansierad kulturverksamhet som man kunde skönja redan på 90-talet. Resultattänkandet har allt mer tagit över. Publik- och intäktssiffror har blivit viktigare än den konstnärliga kvaliteten. Det syns till exempel i den numera allmänt accepterade repertoarstrategi som säger att på stora scenen kör man de säkra publikdragande korten medan de konstnärliga experimenten får hålla sig till lilla scenen. Så låter det även i Borås numera. Det är ett synsätt som urholkar teaterns ställning som angelägen för en stads utveckling.

När jag skriver det här och funderar på föreställningar i Borås som jag aldrig kommer att glömma är Jasenko Selimovics nära tre timmar långa – utan paus! – uppsättning av Franz Xaver Kroetz’ ”Fruktan och hopp” den första jag kommer att tänka på. En isande samtidsskildring som dessutom inleddes med 25 minuters tystnad som retade gallfeber på delar av publiken. Men det är 20 år sedan. Och det var på stora scenen. Publikfiasko, kritikersuccé – men vi var som var där fick med oss något som förflyttade våra tankar och vidgade våra sinnen. Idag skulle en sådan föreställning vara otänkbar på Borås stadsteaters stora scen.

För, och nu är jag där jag började, teatern är inte fri längre. Inte fri från kravet att vara publiktillvänd, inte fri från kulturpolitikers klåfingrighet, senast illustrerat av Lars Gustaf Anderssons (L) debattinlägg i BT häromdagen. Andersson är förste vice ordförande i Kulturnämnden och uttryckte i texten ett klart missnöje med teaterns publiksiffror. Han skrev också med anledning av kulturchefen Eva-Lotta Franzéns förslag om att banta den egenproducerade teaterverksamheten: ”Alltså vi fyller på med stor bredd som gör teatern mer attraktiv för en växlande publik. Som också innebär att vi kan erbjuda smalare, dagsaktuella föreställningar på t ex Lilla Scen.”

Här har vi alltså en tongivande kulturpolitiker som mycket tydligt och med hela handen pekar ut vilken väg Borås stadsteater ska gå med sin repertoar. Det är förstås inte lämpligt. Det gör inte teatern fri. Det gör den uddlös. Lars Gustaf Anderssons agerande är ett bra argument för att bolagisera teatern och ge den en kunnig styrelse för att därmed hålla politikerna på armlängds avstånd från den innehållsliga verksamheten.

För bakom det politiska motståndet mot bolagiseringstanken finns ett större maktspel. Politiker vill inte ha en kulturverksamhet som utmanar. De vill ha underhållning som stärker varumärket Borås. En fri teater är ett hinder för den ambitionen. En till svältgränsen nedbantad lokal teaterverksamhet med ett utökat gästspelsschema är det inte.