Sex månader kvar: Vi vill ha en valrörelse som tar väljarna på allvar

Ledare Artikeln publicerades
Borås Tidnings ledarsidor i dag, lördag, sex månader före valet. Ledarskribenten Mikael Hermansson med ett plakat i högsta hugg.
Borås Tidnings ledarsidor i dag, lördag, sex månader före valet. Ledarskribenten Mikael Hermansson med ett plakat i högsta hugg.

Det är hög tid att bestämma sig. Vill vi ha en valrörelse som gör att vi växer som samhälle – eller vill vi ha trams och trollfest?

Ledarkrönika

2018 är ett jubelår. Sverige firar den lika rösträttens införande för 100 år sedan. Och vi gör det på det bästa sätt som finns.

Inte med galor, fyrverkerier, manifest eller monument. Sådant väger fjäderlätt i sammanhanget och ter sig tramsigt i förhållande till det tunga allvaret.

Vi firar genom att hålla val.

Finns det ett värdigare sätt att fira demokratins genombrott på, än att gå till valurnorna?

Ännu är det långt tills vallokalerna öppnar. Den där rätta feststämningen dröjer ännu ett tag. Det hänger bland annat samman med de röster som varnar för att årets val – snarare än att framkalla jubelkänslor – ska locka fram troll, hets och hat.

Jubelårets val antas bli det smutsigaste valet i svensk historia.

Hur är det ens möjligt?

Svaret är allt annat än förvånande. Ett av skälen är att det finns starka krafter inom landet och i vår omvärld som vill så split och söndring, och inte bara i Sverige utan i alla de västliga demokratierna. Ryssland spelar en inte obetydlig roll i det sammanhanget.

I de senaste valen i USA, Nederländerna, Frankrike och Tyskland har ryska Putintrogna medier varit synnerligen aktiva med att sprida rykten som visat sig vara ogrundade. Just nu utreder FBI hur omfattande den ryska inblandningen var i samband med nätattacker och intrång i demokraternas servrar. Just nu förbereder sig Säpo för att hantera sådan rysk påverkan som man kunnat iaktta i anslutning till andra val.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, har till uppgift att samordna insatser och sprida kunskap om hur denna påverkan går till. Redan definitionen säger det mesta: ”… en från främmande makt koordinerad verksamhet som innefattar vilseledande eller oriktig information eller annat för ändamålet särskilt anpassat agerande och som syftar till att påverka”.

Vilka? Jo, inte minst svenska väljare, opinionen och beslutsfattarna.

Varför? För att skada.

Ytterst handlar det om att påverka ”Sveriges suveränitet, målen för vår säkerhet eller andra svenska intressen”.

Höstens val utgör inget undantag. Räkna kallt med att ”främmande makt” satsar på allt från ”försök att undergräva förtroendet för valadministrationen” till ”ryktesspridning om, eller hot mot, tjänstemän som ansvarar för att genomföra valet”.

Så långt MSB. Det blir nästan övertydligt att risken är stor – rentav överhängande – att valet blir riktigt smutsigt.

Och vad gör vi då?

Polis och andra myndigheter får vackert ta sin del av ansvaret för att motverka främmande makts eller samhällsfientliga grupperingars organiserade attacker. Säpo varnar i sin årsbok för att även extremistiska grupper är ute efter att störa valet. Hoten antas komma från den islamistiska miljön, vit makt-miljön, och från den autonoma miljön.

Men det finns gränser för vad myndigheterna kan göra. Demokratin har en vardagssida där det samtalet förs med mindre bokstäver och lägre stämma, men där det också är som mest sårbart. Där är det dock inte heller så att det nödvändigtvis är främmande makt och extremister som utgör de största smutsspridarna.

Moderaterna har i Gunnar Strömmer en klok och omdömesgill partisekreterare. I samband med att partiet presenterade sin valstrategi i början av februari var det hans ord om att väljarna ogillar ”gnäll och förvanskningar” som bekräftade att så är fallet. Jag tror dessutom att Strömmer har rätt i sak. Det mesta talar för att väljarna inte vill att 2018 års val ska bli ”det smutsigaste valet”.

I december 2013 skrev statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson ett inlägg på bloggen Politologerna som gått till historien. Det var i detta som han lanserade begreppet ”åsiktskorridoren”. Men det jag fastnade för i den texten var något helt annat, nämligen en inledande reflektion om väljarbeteende: ”När vi tycker att en del väljare beter sig underligt eller agerar korkat så är det i omständigheterna vi finner svaren på varför. Varje politiskt system får de väljare det ’förtjänar’. Väljarna kan inte förväntas agera på annat sätt än efter de institutionella och politiska förutsättningar som råder. Och ingen väljare kan förväntas formera helt andra åsikter och preferenser än de som omständigheterna föder.”

Som jag läser Ekengren Oscarsson kan talet om ”det smutsigaste valet” mycket väl vara en sådan ”politisk förutsättning” som påverkar och begränsar. Därmed är det också öppet för att fundera över om det inte är så, att den första förutsättningen för att årets val ska bli något annat än smutsigt är ett större allvar och en mer helhjärtad ambition från partiernas sida att hålla retorik och polemik på en sådan nivå att det blir en fest att välja.

Likartade krav ska ställas på media, att ha viljan och förmågan att faktiskt ta upp det som är sant, viktigt och relevant. Att våga avstå är viktigare än att försöka omfatta allt och sedan missa poängen, att det inte alltid är det uppseendeväckande, nya och avvikande som utgör nyheter. Inte heller att ta för givet att det som sprids i sociala medier som Facebook eller Twitter, eller för den delen via Google eller Youtube, på något väsentligt sätt skulle utgöra en större sanning om vad läsarna är upptagna och intresserade av.

I en klarsynt text i New York Times skrev krönikören Farhad Manjoo i veckan om hur han efter den senaste skolskjutningen i USA, den här gången i Parkland i Florida, formligen dränktes i de sekundsnabba uppdateringar som landade i hans smarta telefon, och att det som var vanligast förekommande var falska rykten, påhittade nyheter och rent ljug. Allt från att skytten var vänsteraktivist, islamistisk extremist och till, som Fix News gick ut med, att han var medlem i IS och bara en av flera skyttar. Den upplevelsen fick honom att stänga av alla nyhetsappar, logga ut från Facebook och Twitter och istället välja långsammare nyhetskanaler; han tog ett antal papperstidningsprenumerationer.

Och innan någon nu skriker att jag gör reklam, ska jag passa på att meddela att jag också har sådana där appar och trams. Men det jag fick bekräftat av Manjoos text är något som gnagt under en längre tid: Om det är så att trollens främsta medier är de sociala, är det då inte rimligt att helt enkelt logga ut och tacka för sig?

Det är naturligtvis upp till var och en, men jag kan inte låta bli att notera att även om de mest högljudda missnöjesproducenter, som exempelvis rör sig i rikspolitikens finrum, vet var gränsen går, hinner det sällan gå mer än ett par gilla-tryckningar och vardagliga kommentarer innan trollen kommer springande. Det om något är ett demokratiskt problem och en förklaring till varför valrörelsen oavsett yttre inblandning riskerar att bli en smutsig historia.

Oviljan att rensa bort är illa nog; alla vill har flest klick och upptummar. Och även den som ”bara ställer frågor” är skyldig.

Men det är själva hastigheten och omfattningen av antalet möjligheter till att sprida lögner, rykten och fördomar som omöjliggör att ha kontroll. För Manjoo var det skäl nog för att slänga ut de sociala medierna.

Jag tror att han tänker rätt.

Val är alldeles för viktiga för att hanteras på ett så, närmast kriminellt, oansvarigt sätt som sociala medier medger.

Ironiskt nog är det i sociala medier som partierna den här gången gör sina främsta insatser för att nå väljarna.

På egen risk, skulle jag vilja säga.

För det är som det står i rubriken till Ekengren Oscarssons blogginlägg, att ”väljare är inga dumbommar”.

Vi vet dessutom genom forskningen att kunskapsnivån om valet, politiken och partierna växer under ett valår. Till detta kan vi också lägga att det svenska samhället präglas av en unik tillit mellan människor och till institutioner och myndigheter.

Vi har trots allt förutsättningarna för att istället för en smutsig valrörelse se till att det blir en valrörelse värdig ett demokratiskt jubelår som 2018. Men ”ingenting sker mekaniskt, det finns inget utlagt spår”, som Totta Näslund sjöng i gruppen Nynningen redan 1974. Det handlar om att alla inblandade måste göra ett val – så att säga – innan man väljer. Och om man, precis som statsvetarprofessorn, vill se ett mer vuxet förhållningssätt från alla parter, alltså inte bara väljarna, så krävs det ”en grundläggande respekt, intellektuell nyfikenhet och en vilja att bryta argument mot varandra”. Detta förhållningssätt kan omformuleras och målas upp på stora plakat, och koncentreras till fyra uppmaningar för en bättre valrörelse:

Läs på.

Ställ frågor.

Tänk efter.

Håll stilen.

Det är sex månader kvar till valet.