Annons

Sätt kryss för att införa majoritetsval

Glöm talet om klanröstning. Det riktigt upprörande är snarare att personvalssystemet får så stort genomslag.
Publicerad 19 september 2018
Detta är en ledarartikel som uttrycker Borås Tidnings politiska linje, som är moderat.
Leila A Elmis valaffisch.
Leila A Elmis valaffisch.

När det stod klart att miljöpartisten Leila A Elmi i Angered i norra Göteborg hade kryssat sig in i riksdagen dröjde det inte länge innan hennes framgångsrika personvalskampanj snart reducerades till ett resultat av så kallad klanröstning.

Det faktum att hon framträdde i huvudduk på valaffischer och flygblad var tydligen tillräckligt för att väcka ont blod inom högerextrema kretsar. Även av borgerliga debattörer klassades hon som en ”somalisk klankandidat”. Men med lite eftertanke hade det kanske inte framstått som så underligt att A Elmi valde att inrikta sin kampanj mot att vinna röster bland väljare av somaliskt ursprung. Inte minst med tanke på att hon själv hade sådana rötter.

Annons

Varför skulle inte Leila A Elmi dra nytta av dessa sina fördelar? Varför skulle inte hennes parti välkomna den möjligheten att vinna röster? Och hur ska det värderas i sammanhanget att så hon tydligt och klart sa ifrån att hon tar ”avstånd från klansamhället”?

Även om det förts fram exempel på ansatser till kollektiva röstbeteenden i valet, blir användandet av begreppet klanröstning problematiskt eftersom det i debatten uteslutande används mot muslimer. Det är lätt att hålla med tidningen Dagens ledarskribent Joel Halldorf när han drar exempel från kristen församlingsvardag, där medlemskap i en pingstkyrka lätt kunde ta sig klanliknande uttryck.

Men pingströrelsen starke man, Lewi Pethrus, var långt ifrån ensam om att allvarligt mana till uppslutning bakom vissa kristna kandidater till riksdagen. Det finns många exempel på politisk likriktning inom andra kristna sammanslutningar. Så även lokalt. I Borås uppstod Vägvalet ur den så kallade Gemenskapen, vars ledande företrädare inte bara förväntade sig uppslutning bakom partiet av de närmaste utan också från andra kyrkor och samfunds medlemmar.

Klanröstningsdebatten måste hyfsas. Den leder vilse. Precis som Joel Halldorf skriver måste ”den som vill kritisera röstningsmönster i förorten … peka ut mer konkreta problem än så”.

Däremot är Leila A Elmis framgångar ett exempel på att systemet med personval inte är särskilt genomtänkt. För att få två mandat behövde MP skrapa ihop drygt 24 000 röster. För att få ett av dessa behövde Leila A Elmi ”bara” få 1467 personkryss av de 5486 som fanns på partiets valsedlar.

Även på kommunnivå uppstår den sortens tvivelaktigheter som en konsekvens av rådande valsystem. Ett bra exempel är den effekt som Liberalernas Lars Gustaf Andersson fick av sin personvalskampanj. Med 89 av 91 valkretsar räknade räckte det med endast 131 rösters övervikt för att den 68-årige Andersson skulle knuffa ut den 21-årige Soroush Rezai ur fullmäktige – trots att partiet valt att sätta den senare högre upp valsedeln.

Personvalet lider av legitimitetsbrist. Inte främst för att det i själva avsikten med att införa det ligger en gradvis förskjutning från ”åsiktsbaserad representation mot mer social representation”, som statsvetaren Jenny Madestam formulerat det. Utan för att det med små medel får så stort genomslag på kandidatnivå.

Därför hade det varit rimligare och i praktiken mera demokratiskt fullgånget att istället gå hela vägen och införa majoritetsval i enmansvalkretsar. Då hade det blivit en lokal valrörelse där de som ställde upp gjorde det så att säga röst-för-röst.

I väntan på en sådan valreform får vi vackert leva med dagens bristfälliga system. Däremot vore det bra om samhällsdebatten skyndsamt befriades från den fördomen, att väljare som inte är av svenskt ursprung endast kan rösta kollektivt.

Annons
Annons
Annons
Annons