Sänk skatten och stimulera lokalt ägande
I början av varje år får världens rikaste sig en känga, i form av ojämlikhetsrapporten från den globala hjälporganisationen Oxfam. I år var beskedet från Oxfam (21/1) återigen att de allra rikaste samlar på sig allt mer och förmögenheter borde beskattas hårdare.
Samtidigt är det knappast rättvisande att låta ett fåtal superrika stå som symbol för kapitalkoncentration i vår tid. De verkliga maktfaktorerna är de ansiktslösa institutionerna, som förvaltar allas vårt sparande.
Förskjutningen till mer avlägsna ägare märks i att det inte längre är vanligt att möta verksamheter som kan identifieras med en enskild ägare av kött och blod. Än ovanligare är det om personen finns lokalt närvarande. Särskilt större företag kontrolleras ofta av institutioner – som fonder, banker och försäkringsbolag. Det är inte ovanligt att fastigheter i städerna ingår i stora portföljer och snabbt kan byta ägare. De mindre fastighetsägare som bodde i huset och hyrde ut lokaler är i stor utsträckning borta. Likaså är svenska bolagsskogar attraktiva investeringar för världens pensionsfonder.
Att brittiska fastighetsbolag, holländska pensionsfonder och kinesiska industriföretag kan vara viktiga ägare till betydande tillgångar i Sverige är också ett uttryck för hur globala finansmarknaderna är. Och att det finns möjlighet att attrahera kapital för investeringar är självklart positivt.
Samtidigt finns det baksidor med det distanserade ansiktslösa ägandet. De stora institutionerna har knappast ambitionen att hantera det ansvar för lokalsamhället som rimligen följer med ägandet. En fond kan ofta äga aktier i en mängd bolag, men sakna personalen för att noga följa innehaven så att de vet hur de ska rösta under bolagsstämmor. Tjänsten att bevaka de delägda företagen köps därför in från globala rådgivningsföretag. Såväl den lokala kunskapen som den moraliska kompassen outsourcas.
Det här gör att problemet i Sverige framstår vara raka motsatsen till det som Oxfam pekar ut. Det är i dag för svårt för privatpersoner att skrapa ihop ens den minsta förmögenhet. En konsekvens av detta ser vi i storbolagens anonyma närvaro. Att normalisera kravet på höjda skatter för enskilda med hänvisning till att det finns en handfull extremt rika på global nivå är en farlig väg att gå. En lägre kapitalskatt för privatpersoner kan istället vara ett sätt att stimulera ett decentraliserat ägande.
