Samsyn för skogens intressen
Ett av de mest grundläggande problemen är bristande kommunikation och samsyn både mellan myndigheterna, och mellan dem och skogsägarna. På flera håll tas ägarnas intresse av att bevara den skyddsvärda skogen inte till vara. Ett drastiskt exempel är att ägare som är ovetande om att deras skog innehåller sådana värden får reda på det först när avverkningsansökan avslås.
Självklart blir den som räknat med att kunna få utdelning på sin skog besviken – inte minst om det handlar om nyckelbiotoper, det vill säga särskilt skyddsvärda miljöer, eftersom den klassningen inte garanterar någon ersättning från staten. Detta gynnar heller inte den som frivilligt rapporterar in om rödlistade arter finns på marken.
Den nyckelbiotopsinventering som genomförs i år, den första sedan 2005, är på så vis välkommen. Förutsatt att myndigheterna meddelar skogsägaren vilka höga naturvärden som finns på dennes mark vet han eller hon i förväg vilka områden som kan avverkas och inte. Detta är dock en klen tröst när det gäller just nyckelbiotoper, varför regeringen bör överväga att även då dela ut ersättning i högre utsträckning.
Skogsägare behöver dock inte vänta på att myndigheterna ska upptäcka skyddsvärd natur på ens mark. Alla som äger skog förväntas ta egna initiativ enligt principen ”frihet under ansvar”. Man kan härutöver teckna ett naturvårdsavtal då man under ett visst antal år åtar sig att bevara skog med till exempel höga natur- eller friluftsvärden. I utbyte får skogsägaren viss ersättning från staten. Riksrevisionen påpekar dock att de ekonomiska incitamenten för skogsägare att teckna ett sådant avtal bör bli större för att fler ska vilja göra det, vilket är rimligt.
Kraven på skogsägarna är minst sagt höga, samtidigt som ersättning för uppoffringen ibland uteblir. Det gör det extra allvarligt att myndigheterna å sin sida inte uppfyller sin del, nämligen att vårda den skyddade skogen i de fall naturvärdena kräver det. Skogsstyrelsen medger exempelvis för Riksrevisionen att anledningen till att skötseln är eftersatt är att myndigheten i stället fokuserat på att bilda nya skyddsområden. Beteendet ger onekligen intryck av att myndigheterna hellre stoppar avverkningar än faktiskt bevarar naturvärden.
Intresset för att bevara särskilda naturmiljöer delas av både staten och skogsägarna. Men för att det ska ske krävs att myndigheterna också tar hänsyn till ägarintressena och den uppoffring det faktiskt är att undanta sin skog från avverkning.
